När jag håller Niklas Rådströms pinfärska diktsamling i min hand kommer ett nostalgiskt och lite vemodigt minne tillbaka. Någon gång i slutet på 1980-talet. Jag var sjukhuspräst på Ulleråkers psykiatriska sjukhus i Uppsala. Lite djärvt gjorde jag och kantorn en mässa med texter från Rådströms diktsamling "Den helige Antonius frestelser" (1986). I en miljö där livets skuggfrågor ställdes med brutal uppriktighet, var Rådströms poesi så tveklöst självklar. Det är mer än 30 år sedan.

"Poesin är en klyfta att klättra genom,/ inte för att komma ner i eller upp ur,/ utan för att hitta en plats att tappa fotfästet i." Så skriver Rådström när han nu – efter nästan 20 år – återkommer till poesin som sitt författarspråk. Titeln ("Då, när jag var poet") antyder ett återvändande, ett återupptagande av något som varit både skönt att få undvara, men också kärt att återfinna. "Att vara poet kräver en ständig beredskap, som att gå brandvakt", konstaterar Rådström i bokens efterord. Dikten är livet som ska tolkas, fångas och, om möjligt, tämjas. När Rådström återvänder till poesin är det med ett mångfacetterat författarskap i bagaget, där teman återkommer och personer glimmar förbi.

"Då, när jag var poet" bär spår av författarens svåra sjukdom de senaste åren. I avsnittet "Huddinge sjukhus, höst som vår, sommar som vinter", berättas om en plågsam behandling; hår som faller av, katetrar in i bröstet, "det röda och det vita och det som saknar namn,/ men söker att förstå/ hur vi hör samman med varann". Naturligtvis finns här också dödens närhet, livet ständiga skugga, men ändå något stukad: "Döden vill oss egentligen ingenting,/ den vill få tyst på oss bara,/ som en nitisk bibliotekarie/ som i viljan att upprätthålla tystnaden/ mellan de höga arkivhyllorna/ hellre ser att vi går/ än mumlande blir kvar."

Här finns också den varma kärleken till människan. Ett medmänskligt jag-du perspektiv som vädjar om gemensam aktning för varandra, om förmågan att se sig själv i den andre. I avsnittet benämnt "Sånger" formar sig dikterna till ett oratorium med anslag från Emmausberättelsen i Bibeln: "Alla som möter din blick/ möter den med din egen./ Hjälp oss se varandra./ Hjälp oss att i varandra/ se andra än oss själva." Dessa dikter har tidigare blivit tonsatta. Och det finns ofta en musikalisk rytm i Rådströms diktning. Språket, miljön, är hämtad från naturen; skogen, bergen och vattnet. Någon gång nästan som en blinkning åt Pär Lagerkvist: "Hösten går ensam mellan träd och gärdsgård/ och behöver inte fråga om vägen hem." 

Som författare och poet gör sig Niklas Rådström aldrig oåtkomlig för läsaren. Det som inte är med förnuftet begripligt blir ändå gripbart. Han förtätar sin diktning till det som måste upplevas emotionellt mer än rationellt. I efterordet säger Rådström om diktandet: "Men hellre än att göra den till en lydig knähund är det lika så gott att bara släppa den fri och låta den leva i vilt tillstånd." Rådströms dikter lämnar en sinnesstämning efter sig, snarare än en tydlig bild av något bestämt.

"Då, när jag var poet" är en diktsamling skriven rakt in i vår tid av död, skuggor, längtan efter visshet och famlande efter medmänsklighet och gemenskap. Stycken att bemästra vår oro med. Ord som försonar och läker i allt det som känns sårigt. En diktbok som borde ligga stadigt på allas våra nattduksbord inför den höst som kommer.