Ni vet hur det är: är det inte högar med blöta regnkläder att hänga upp så är det intrampad potatis att skrapa av från strumpan, snoriga näsor att torka, högar med disk och så lite skrik på det. Men plötsligt händer det: det uppstår en stund. När min son var nyfödd rörde det sig om stunder då han sov, på dagtid, men även långa amningsintensiva nätter. Nu rör det sig om kvällstid, när båda barnen har somnat.
Jag säger stund, för att jag menar en stund. Det gick år utan att jag i mitt hem såg en hel film oavbrutet. Nu händer det – men bara ibland. För efter en timme vaknar minstingen. Sedan beror det på min och makens dagsform, om vi orkar ta upp filmen igen efter avbrottet – oftast vill jag gå och lägga mig klockan 21.30 för att vara rustad för en (eventuellt) kraschad natt och en (garanterat) tidig morgon. Så det är bara att trycka på paus och fortsätta en annan kväll. Det uppdelade tittandet har blivit vår melodi.
Den strömmade filmen har varit min följeslagare i småbarnsdimman. Utan det digitala biblioteket hade jag inte med samma enkelhet kunnat se klassiker som "Terje Vigen", "Min lycka" och "Sommaren med Monika". En scen i den sistnämnda gjorde särskilt starkt intryck: den när Monikas bebis blir upphämtad av gammelfaster och Monika i sin lättnad dansar runt i lägenheten – för en stund sin egen.
Ja, föräldraskapet har gjort mig till en annan filmtittare, i flera bemärkelser. Strömningens möjligheter har också gjort mig till en cineastisk syndare. Filmerna som jag sett har inte upplevts i sin rätta form. Förutom att de splittrats har jag ofta tittat på en surfplatta, ibland med mycket låg volym för att inte väcka bebisen. Det är knappt så att jag vågar erkänna att jag såg widescreen-klassikern "Lawrence av Arabien" på en surfplatta i sängen... uppdelad på kanske tio tillfällen (men kom igen, 3 timmar och 48 min?).
Det är förstås störande. Och en samtidssjuka – den splittrade koncentrationen, de hastiga klippen. Man rycks ur förtrollningen, blir van att titta med ett halvt öga. Samtidigt är det bättre än ingen upplevelse alls. Om film är luften man andas så får man offra några heliga kor på vägen. Och kan det vara så att vi har en romantiserad bild av filmtittandet? Var det aldrig splittrat förut? Jodå. Innan televisionens intåg betraktades biografen närmast som ett vardagsrum. Under det tidiga 1900-tal var den rörliga bilden ett folknöje, man kom och gick som det passade. Alfred Hitchcock gjorde en hel grej av att inte låta någon komma in i salongen efter att "Psycho" börjat, och det var år 1960.
"Lawrence av Arabien" var inte menad att ses på en liten skärm med dåligt ljud, och det är viktigt att förstå. Men filmhistorien fortsätter lik förbannat att leva vidare genom surfplattan i min säng. Den måste levandegöras för att inte förpassas till historiens soptipp och får lov att hitta nya former. Samtidigt uppdagas något annat, i takt med att filmen letar sig allt djupare in mellan våra lakan: biografens särställning. Trots dalande besökssiffror blir biografens funktion på sätt och vis tydligare än någonsin i en tid där fler än jag gjort det splittrade tittandet till en vana. Detta isolerade, koncentrerade rum måste värnas, där upplevelsen kan nå en som tittare på ett annat plan, just för att det är du och filmen. Ingen smutstvätt i vägen, ingen sprucken skärm. För en liten stund: bara du och filmen.