Åsa Linderborgs dagboks-bok gjorde mig först misstänksam. Skulle hon skylla ifrån sig för det fruktansvärda självmordet, då Kulturhuset Stadsteatern i Stockholms chef Benny Fredriksson valde att avsluta sitt liv i spåren av metoo och Aftonbladets hårdhänta granskning? Han anklagades aldrig för något sexuellt – märk väl – utan för ett tufft ledarskap som Linderborg själv kallade "skräckregemente" i en krönika.

Men nej, hon skyller inte ifrån sig – hon ångrar sig. Hon ångrar sig något enormt. "Jag ångrar allt jag har sagt och skrivit", säger hon till sin mamma. Hon ångrar att hon lät sig dras med och kände vinden av en egen skandal att avslöja. Men hon berättar också om pressen som hon känner som kulturchef på Aftonbladet. Om de tusentals olästa mejlen. Om hatet.

Jag har många gånger ifrågasatt Åsa Linderborgs mer vildsinta publiceringar (nu senast utrikesexperten som felaktigt pekades ut som agent). Och man kan säkert ifrågasätta mycket även i "Året med 13 månader". Men med det sagt: Boken är magnetisk. Lika välskriven, ärlig och utlämnande som hennes uppväxtskildring "Mig äger ingen".

Efter den boken blev hon osams med halva släkten – nu lär hon bli osams med en hoper journalistkollegor. Som Sofia Olsson Olsén på Aftonbladet, Thomas Mattsson på Expressen och hela Dagens Nyheter. Samt Cissi Wallin, bloggaren som anklagade Fredrik Virtanen för våldtäkt, som hon tar ära och heder av. "Året med 13 månader" handlar om det febriga medieåret 2017/2018 då metoo briserade och då allt runt kulturprofilen och Svenska Akademien exploderade. Då tidningarna jagade klick medan pressetiken for åt fanders. Båda "affärerna" innebar nyttiga genomlysningar, men de innehöll också personangrepp, ja, närmast häxjakter. Ett av offren var, som ni minns, den upphöjde Aftonbladetprofilen Fredrik Virtanen. Linderborg försvarar honom, som människa och kollega, och Virtanen säger själv insiktsfullt att om han inte fallit offer för mobben, så hade han antagligen själv tillhört lynchjustisen.

Ja, så var klimatet. Själv tackar jag min lyckliga stjärna att jag slutade som kulturredaktör några månader före metoo – vad hade tidsandan förlett mig att skriva? Jag ryser vid tanken.

Det finns så mycket i den här boken. Den är full av självrannsakan. Men också av politik. Åsa Linderborg är ärkesocialist, det får man stå ut med om även man har svårt för det. Jag tycker att det är högeligen intressant, nu när den röda sidan är så svag i debatten. Hon och vännen Göran Greider vänder och vrider på högerpopulismens frammarsch i vänsterluckan. Och självklart ser hon sitt eget privilegierade liv med nyktra ögon. Hon berättar om delikatesser och goda viner, ständiga tröstköp av dyra blusar på NK. Hon inser att det är ljusår från pappa Leffes liv.

Boken handlar också om mediekrisen, om hur tidningarna kämpar för sin överlevnad i webbvärlden. Interiören från Aftonbladets kick off är underbar. Alla ska måla varsin tavla och sedan mingla. Och lyssna på ledningens klyschor.

Sist men inte minst skärskådar hon sig själv, och sitt förhållande med mannen som bara kallas "P", som lämnar henne för en annan. Precis som hon gjort för hans skull. Ingen går säker i boken, allra minst hon själv. Jo förresten. Många tecknas med varm penna, Göran Greider, Lena Andersson, Jan Guillou. Och Linderborgs egna, älskade barn.

Det är en fantastisk bok. Och ett lysande tidsdokument.