Det finns en riktigt rolig scen i "Elin, diverse". Låt mig börja med att spoila den.
Ellens konstnärliga mamma låter henne, och barnen i grannskapet, rita på väggarna. En förnäm flicka, som Ellen är rädd för och hoppas bli vän med, kommer hem till henne en dag, ser sig forskande omkring i den bohemiska röran, och frågar: "Är det sant att man får ta sönder allt här?" När hon börjar rita på golvet, trots Ellens protester, får Ellen nog och börjar rita på hennes kropp. Hon skriker och flyr därifrån. Mamman skrattar och säger: "Du måste bjuda hem dina kompisar oftare."
Om romanen hade innehållit några fler scener som tog ut svängarna lika långt – oavsett i vilken riktning, ilska, sorg eller uppgivenhet – hade det kunnat bli suveränt bra.
Flo förlag, som efter bara fem titlar framstår som mer spännande än branschens döende valar, presenterar nu den isländska författaren Kristín Eiríksdóttir för svenska läsare. "Elin, diverse" är hennes sjunde bok – och det är ingen dålig roman. Problemet är att den liknar ett skandinaviskt hotellrum. Felfritt, välbyggt och välmenande; ändå är det något viktigt som saknas. Oavsett om scenerna är dramatiska eller stillsamma uttrycker de alltid samma sak: frånvaro.
Vad beror det på? Det är svårt att komma åt. Jag misstänker att det är så här: samtida skandinavisk prosa är full av underförstådda regler för hur författaren ska handskas med sina människor. Vart hon ska rikta blicken, vad hon ska undvika, hur hon ska förhålla sig. Reglerna är stränga och osynliga; läsaren känner att författaren navigerar mellan dem, som en kapten mellan klippor och undervattensgrund en dimmig natt. Det som på ytan framstår som normal samtidsprosa tillåter i själva verket bara ett mycket snävt berättande. Att läsa den sortens prosa är som att vara gäst på en familjemiddag där ingen nämner vad man är osams om.
Elin är i 70-årsåldern och gör scenografi. Ellen är den unga dramatiker som hon vill lära känna. Båda har växt upp i dysfunktionella familjer och är skadade av det. De är avvisande och kontaktsökande – och Kristín Eiríksdóttirs prosa är kontaktsökande och avvisande på samma sätt. Det sänker spänningen i stället för att höja den.
Trasiga familjer för sina skador vidare till nya generationer. Eiríksdóttir är inte rädd för den smärta som det innebär, men det som hade kunnat bli en stark, personlig historia förlorar på att hon bockar av så många klichéer.
Hur är det första förälskelseförsöket? Pinsamt.
Vad gör arga och lagom missanpassade tonårstjejer? Snattar smink.
Hurdan är den berömde manlige författaren? Han super och har två familjer.
Vad gör hans upproriska dotter? Hon får sin första pjäs uppsatt som 19-åring.
Hur är det att bli gammal? Ganska behagligt. Man har hittat rutiner som man trivs med. Samtidigt är man skör som ett ägg på grund av ett helt livs oförlösta kontaktbehov.
Vad gör den som är ensam i vuxen ålder? Stalkar någon. "Det hände att jag satt i den kalla bilen på parkeringen och höll ett öga på det fladdrande ljuset i deras fönster, och jo, det kan hända att jag någon gång använde kikare." Det liknar en scen som redan har filmats tillräckligt många gånger.
När Eiríksdóttir släpper klichéerna skymtar en vildare fantasi. Bakom teven hittar Elin en okänd växt: "Som om något David Attenborough-program skulle ha skitit ut den bakom teven." Förmågan att skriva sådana meningar håller hon i alltför hårt.