Barnfantasy i samma anda som Astrid Lindgren

Lågmält, berörande och innerligt skildras sorgehantering över generationsgränserna i "Lilla mamma".

Nelly går ut i skogen och träffar där en flicka som heter precis som hennes mamma i den hyllade regissören Céline Sciammas nya film.

Nelly går ut i skogen och träffar där en flicka som heter precis som hennes mamma i den hyllade regissören Céline Sciammas nya film.

Foto: Lillies Films/Folkets bio

Recension2021-12-17 06:45
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Familj/Drama

Titel: Lilla mamma

Visas på: Bio

I rollerna: Gabrielle Sanz, Nina Meurisse, Stéphane Varupenne

Regi: Céline Sciamma

Speltid: 72 min

Betyg: 3

Åttaåriga Nelly och hennes föräldrar håller på att röja efter mormoderns bortgång. Mammans barndomshem ska städas ur för att säljas. Alla är ledsna, kanske mest Nellys mamma.

En dag åker hon iväg, oklart varför, och pappan och Nelly är kvar för att röja i det alltmer tomma huset. Men när Nelly går ut i skogen intill för att leta efter en koja som mamman har berättat om från sin barndom, så träffar hon en jämnårig flicka. Och tänk, hon heter Marion, precis som hennes mamma! Och när de går hem till henne är det samma kökstapet där som pappan har funnit en bit av bakom ett skåp i mormors hus.

Den mångfasetterade franska regissören Céline Sciamma berättar lågmält och med många närbilder. Det är väsensskilt från bildskönheten och dramatiken i hennes förra film, det fantastiska kostymdramat "Porträtt av en kvinna i brand" (2019). Detta är ett mer stillsamt och lätt surrealistiskt drama, för att inte säga ren barnfantasy. Berättelsen om flickorna skildras i samma anda som exempelvis Maria Gripe och Astrid Lindgren använde i barnlitteratur om död och sorgebearbetning.

"Lilla mamma" berättar rättframt, och med närhet mellan skratt och nedstämdhet, om hur nu och då kan smälta samman till en läkande enhet över generationsgränserna. Filmen har en innerlighet som är berörande. Utan att det händer så mycket når den ändå hjärterötterna.