"Apstjärnan" berättar om världen från hjärtat

Giriga kommunpampar möter anarkistiska primater i Linda Hambäcks nya film "Apstjärnan".

"Apstjärnan" är en välbehövlig andningspaus från den massproducerade barnunderhållningen där fakta går före hjärta.

"Apstjärnan" är en välbehövlig andningspaus från den massproducerade barnunderhållningen där fakta går före hjärta.

Foto: SF Studios

Recension2021-06-11 06:55
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Barnfilm

Titel: Apstjärnan

Premiär: 11 juni på bio

I rollerna: Melinda Kinnaman, Pernilla August, Stellan Skarsgård

Regi: Linda Hambäck

Speltid: 75 min

Betyg: 4

Linda Hambäck har funnit sin nisch i filmatiseringar av barnböcker. Liksom "Bajsfilmen" och "Gordon & Paddy" är "Apstjärnan" en lyckad kompromiss mellan traditionellt animationshantverk och datorgenererat innehåll. Filmen bygger på Frida Nilssons bok om barnhemsbarnet Jonna som adopteras av en gorilla.

Liksom förlagan innehåller filmen många troper från en proggigare barnkultur. Gorillan låter nioåriga Jonna ratta bilen och stjäl mat från barnhemmets jordkällare. Hon bor på en bilskrot och driver en loppmarknad åt var och en efter förmåga och behov. Kommunpampen Tord ser sin chans att med den anarkistiska barnuppfostran som svepskäl tvångsöverta den attraktiva marken och uppföra ett vattenland i egen ära.

Men "Apstjärnan" tar även avstamp i dagens politiska läge. Det första gorillan gör är att fordra tillbaka Heidenstam från nazisterna. Fastän den sömniga småstaden liknar Möllevången pyr ändå misstron mot gorillan och hennes moderskap. Glåpord kastas och viskas och utvägen blir faktiskt något av en reträtt.

Utan att bli sötsliskig lyckas Hambäck erbjuda en uppbygglig barnfilm som förespråkar tolerans för alternativa levnadssätt och familjekonstellationer. I en tid då den massproducerad barnunderhållningen ofta använder fakta som en trojansk häst berättar "Apstjärnan" i stället om världen från hjärtat.