Han har mycket att berätta, Kjell Andersson – därför blir det en bok på nästan 600 sidor när han ska förtälja om sitt liv. Fokus ligger på hans digra gärning inom det svenska musiklivet, men han gläntar även på dörren till det privata.
Så vem är han egentligen? Kanske inte namnet på allas läppar, men definitivt ingen doldis. Han hade inte direkt någon drömstart i tillvaron. Han föddes 1952 som ett resultat av en våldtäkt på sin då 17-åriga mor. Genom ett synnerligen gediget musikintresse och en rad tillfälligheter hamnade han i mitten av 1970-talet som A&R (artist- och repertoaransvarig) på det stora skivbolaget EMI. Där kom han att bli en viktig makthavare under många år. Bland artisterna som han lyfte fram finns Ulf Lundell (mer om detta senare), Gyllene Tider och Per Gessle, likaså Roxette, Eldkvarn (Plura Jonsson har skrivit förordet) och Lisa Ekdahl, samt Wilmer X och Rebecka Törnqvist med flera. Epitetet "demonproducent" är kanske inte det rätta, men han hade mycket att säga till om. Omdömena om hans person sträcker sig från "ett slags geni" till "en jobbig jävel". Boken kom till efter att han fått något slags förtidspension från skivbolaget.
Det tar ett tag innan jag kommer in i boken. Den börjar spretigt med tillbakablickar på både uppväxt och karriär. Hoppen gör att redaktörsådran vaknar i hjärnan: så här skulle jag ha redigerat texten, så här skulle jag ha gjort med de här bilderna. Men efter ett tag kapitulerar jag och läser boken som ett testamente och manifest från en erfaren och kanske lite bitter man. Och som nog ändå hade varit på rätt plats vid rätt tillfälle, vilket Kjell Andersson konstaterar inte är många förunnat.
Redan i inledningen får läsaren veta att det inte kommer att bli något från artisternas privatliv – bara det som handlar om deras möten och samarbeten. Det räcker långt det också, det är många inblickar i både tillkortakommanden och succéer. Andersson gör mycket i produktionerna, ibland hela omslagen – och han har även tydliga idéer om arrangemangen.
Som ett slags röd tråd löper det mångåriga samarbetet med Ulf Lundell. Det är fascinerande att läsa om hur diskussionerna gick under inspelningarna av klassiska album som "Kär och galen" (1982) och "Den vassa eggen" (1985). Det var tuffa inspelningar – men med ömsesidig respekt och kreativitet landade det bra ändå, även om Andersson i en intervju sagt att den ende som han (trots sitt omvittnade häftiga humör) verkligen har slagit till är just Lundell. Slutet kom under inspelningen av "Omaha" (2008) där det skar sig totalt och Lundell gick ut i pressen och meddelade att det var den värsta någonsin. Brytningen med Lundell var något som kom att ta ned Andersson ordentligt.
Men Kjell Andersson listar också många lyckliga stunder med sina artister. Det är ett långt liv i musikens tjänst som han har bakom sig. Och det framkommer gång på gång hur mycket han älskar musik. Och då är han inte själv musiker.
"Ingen går hel ur det här" är inte en bok som man sträckläser, utan en bok där man kan leta efter enskilda saker rörande sina egna favoritartister som han har jobbat med. Andersson är glad som ett barn över sina önskeklappar när något nytt projekt gått i lås. Glädjen över att hjälpa en artist att komma till rätta med sitt uttryck är tydlig och genuin.