"[H]ögfärdig och lättsinnig, frispråkig och korttänkt, rapp i tungan och sen till ånger." Så låter litteraturforskaren och författaren Carina Burman sin huvudperson beskriva sig själv. Efter att ha läst boken kan man bara instämma. Tiden är 1790-tal. Adelsdamen och förra favoriten vid Gustav III:s hov, fru Anna Charlotta Schröderheim, född von Stapelmohr, Lotta kallad, sitter i sitt och maken Elis hem Kammeneckska huset i Stockholm och nedtecknar sina minnen. Hon är 36 år och äntligen gravid för andra gången i sitt liv.
Ängslan är stor när hon minns sitt första havandeskap, som slutade med en snedresa på hennes tjugosjunde födelsedag. Och hon vill så gärna få ett barn! Låt vara att det nog inte är Elis som är fadern. Men vad spelar det för roll? Ingen av dem har lagt sig vinn om att vara trogen, även om de gifte sig av kärlek. I de kungliga kretsar som de har rört sig i tycks den sexuella lössläpptheten vara helt accepterad.
Lotta är en adelsdam med gott om skinn på näsan, en kvinna som tar vad – och vem – hon vill ha; i synnerhet i bitterheten och vreden efter missfallet, när Elis gjort henne ofruktsam genom att smitta henne med "en galant sjukdom". Då blir hon en formlig manslukerska som äter unga herrar, ja, gärna äldre också, till frukost. Här kan möjligen Carina Burman ha kryddat lite extra för effektens skull. Men sitt 1700-tal kan hon, och språket har hon i sin hand. Tryfferat med franska glosor har det oftast en ganska lagom touch av tiden, låt vara att det någon gång blir lite uppstyltat. Men när Lotta berättar om ungflickslivets nöjen tillsammans med väninnan och friherrinnan Hedda de Geer, om tillvaron vid teaterkungens hov, om promenader i vagn och musicerandet om kvällarna på Leufsta bruk, då gör hon det med liv och skärpa och med en stundtals obetalbar torr humor. I fonden framträder också tidens levnadsvillkor med skyhög mödra- och barnadödlighet och den i dag nästan ofattliga utsattheten för sjukdomar. Jo, vi har Covid-19. Men på Lottas tid fanns ingen antibiotika, ingen antiseptik. Ja, ni kan ju föreställa er.
Fru Schröderheim, född von Stapelmohr, är en verklig historisk gestalt, och det mesta av händelseförloppet i romanen har även verklighetsbakgrund. Hon var också nära vän – dock enligt Burman helt platoniskt – till hovskalden Carl Michael Bellman. Dock ordas det mycket lite om den saken, och ibland blir intrycket att Lotta närmast ser honom, "Bella" som hon kallar honom, mera som en av sina knähundar; Bonna och senare Spadde. Hennes perspektiv är överklassens, den självgoda och självklara överklassens. Den starka medkänsla med samhällets mindre lyckligt lottade som "käre Bella" så ofta ger uttryck för i sin diktning, besvärar henne inte nämnvärt. Hon njuter oförblommerat av sin status och av livets goda. Egotrippad? Jo, det är hon förstås också. Men när ska man få vara det, om inte i sina memoarer?
Det var bland annat Lottas rappa tunga som gjorde henne till favorit i Gustav III:s krets. Men det blev också den som, i en underbar men oförlåtlig replik, kom att kasta henne ut i kylan. För att citera ett gammalt missunnsamt ordstäv skulle man kunna säga att för Anna Charlotta von Stapelmohr gick högmod före fall. Och när den stora sorgen drabbar henne är Lotta bara en helt vanlig kvinna.