Komedi
Titel: Clark
Visas på: Netflix
I rollerna: Bill Skarsgård, Adam Lundgren, Vilhelm Blomgren
Regi: Jonas Åkerlund
Antal avsnitt: 6
Betyg: 5
Folkhemsdesperado, rikshjälte, psykopat, narcissist, svindlare, casanova, våldsverkare, bankrånare och knarksmugglare – Clark Olofsson har kallats för det mesta, gjort det mesta och dömts för det mesta under sin långa karriär som kändisskurk. Miniserien "Clark" blandar sanning med lögner och bockar av merparten på meritlistan i ett hejdlöst tempo. Det är som om Martin Scorsese har regisserat ihop med Quentin Tarantino och låtit Adam McKay vara med på ett hörn. Skyldig till denna mångförslagna, dynamiska, vilda och underhållande skurkromantiska "larger than life"-komedi är dock svensken Jonas Åkerlund.
Men vad vore "Clark" utan Bill Skarsgård i huvudrollen? Dialekten, garvet och gesterna – allt sitter hos Skarsgård. Han har en komisk tajming som aldrig sviker och blir ett med den plumpa antihjälte som Clark Olofsson har skapat i sina memoarer, vilka ligger till grund för serien. Det är genuint roligt att se Skarsgård skrockande springa ifrån polisen och ropa "snutjävlar", råna banker, rymma från kåken, festa och ligga runt. Han går rakt in som ny etta på Skarsgårdklanens topplista. Rollen kommer att förfölja honom länge.
Resten av skådespelarna fungerar mest som staffagefigurer, men Christoffer Nordenrot matchar Skarsgård i rollen som Janne Olsson, vilket gör att Norrmalmstorgsdramat blir en skrattfest utan like, och Vilhelm Blomgrens nedtonade kriminalkommissarie Lindström blir en balanserad grå motpol till Clark.
"Clark" är en skurkskröna i världsklass och det roligaste på svenska sedan Lukas Moodyssons "Gösta" (2019). Dessutom är det en förlösande satir över det omhuldade Sverige-under-andra-halvan-av-förra-seklet-Sverige. "Clark" vågar vara grandios, originell och kaxig, men också löjlig, osmaklig, slarvig och banal. Mot slutet känns det som om Jonas Åkerlunds budget har sinat – eller bränts på dansnummer. Passande nog speglar den nu dassiga estetiken Clarks falnande kändisskap och att tiderna har förändrats.
Clarks berättarröst maler ständigt och låter oss aldrig glömma att det här är hans berättelse. Man får dock gott om tillfällen att fördöma och hata honom, likväl är man villig att låta människor lida för att det roliga ska fortsätta. Man hamnar i ett slags Stockholmssyndrom, eller rättare sagt ett Clark Olofsson-syndrom.