Litteratur

Birgitta Lillpers

Kälda

Pequod Press

Tala om originalitet! En som slår alla rekord i genren fri vers är Birgitta Lillpers. Mycket av det hon har skrivit är förankrat i hennes hembygd Orsa, och den gård där hon har tillbringat större delen av sitt liv, som en korsning av bondmora och poet. Senaste numret i författarskapet heter "Kälda" och består av korta stycken – huvudsakligen på fri vers. 

Kälda – vad är det för något? Inte är det svenska. Nej, inte om man därmed avser ett i bruk varande ord. Men går man ett par hundra år bakåt ser det annorlunda ut: en icke-kontraherad form av "källa".

Vad vill då Lillpers ha sagt med denna ordlek? Om det nu är en lek. Allvar passar heller inte in. Jag föreslår "saklig" som beteckning på den stil som hon praktiserar. Lillpers värjer sig mot ord som andlig eller mystisk: "Nej, jag pratar inte/ om gud. Jag pratar om källan." Och källan förblir temat boken igenom.

Ett annat sammanhållande grepp är markeringen av den årstid som dikten rör sig i. Vintern med sin snö och is är en favorit. Som i dessa rader: "Ett hjärta bultar sakta nere i källan./ Vem tillhör detta hjärta./ Jag ser det bulta./ Jag tittar på is./ På isens kant./ På blommorna av is på is./ På röd sten under is."

Vad är det som motiverar en diktsamling på temat källa? Sedd utifrån är det en del av idyllens landskap. "Vila vid denna källa", sjunger Bellman och många andra poeter. Men inte Lillpers. I en dikt talar hon om sitt "värv" som består i att klättra ned i källan och rensa den från nedfallet skräp.