Innan Michel Houellebecq blev den han är i dag – pessimismens litterära fanbärare – var han en anonym poet som försörjde sig som programmerare vid den franska nationalförsamlingen. Han hade gett ut ett par essäböcker, en diktsamling och medverkat i några tidskrifter; för den som hade läst dessa alster tecknades bilden av en människa på gränsen till själslig kollaps, vars enda syfte med att undvika självmordet var att han som död inte längre skulle ha möjlighet att fortsätta skriva.
1994 gav han ut sin första roman, "Konkurrens till döds", som kretsar just kring en 30-årig programmerares sammanbrott i mötet med ett grymt och oförstående samhälle. Romanen sammanförde på ett avgörande vis Houellebecq med den typen av skandalösa kändisskap som sedan följt honom – här var en roman med chockverkan, kontroversiella idéer och osviklig litterär kvalitet. En sten (i skon!) hade satts i rullning.
När nu Ellerströms förlag ger ut en reviderad utgåva av Kennet Klements översättning från 2002, med ett nytt efterord av Helena Granström, finns det goda skäl att återgå till Houellebecqs ur-roman.
Mycket har förstås skett sedan mitten av 1990-talet, såväl i Houellebecqs skrivande som i det Frankrike som omger honom – trots det är den första tanke som slår mig hur lite som förändrats i hans tematik under de snart 30 år som förflutit. Man skulle till och med kunna hävda att allt som Houellebecq skrivit efteråt är en variation på debutromanens tema; i centrum står en oftast ensam man, en manisk rökare med depressiva drag som utifrån sitt solitära perspektiv ser hur samhället omkring honom faller samman – antingen konkret, som i "Underkastelse", eller moraliskt, som i "Plattform" och "Serotonin". Här finns de planlösa bilresorna, bilden av en grå landsbygd, stadens meningslösa myller – och naturligtvis: ångesten, sexet och våldet, som alltid utgör en lockande, men falsk, lösning på författarskapets medfödda krux.
Romanens namnlösa berättare för en hopplös singeltillvaro i Paris. Han arbetar på jordbruksdepartementet men trivs inte med vare sig sin anställning eller sitt liv i övrigt. Redan på sida två dricker han sig berusad och kräks på en matta. Och därifrån går det bara nedåt; berättaren sänds på ett plågsamt uppdrag som för honom till en rad mindre franska städer. Med sig har han den sexuellt frustrerade och illa omtyckta Tisserand, som är en källa till ständigt nya besvikelser.
Kanske kan man hävda att författaren Houellebecq föds först i bokens andra del, när berättaren försöker förmå sin kollega att knivmörda ett ungt par på en strand. Det misslyckas, och scenen, som av allt att döma anspelar på Meursaults fullföljda gärning hos Albert Camus, lanserar en motbild till existentialismen: här finns inte någon flykt undan världens absurditet, bara en fortsatt resa mot tomheten.
Möjligtvis är Houellebecq något oslipad i sin första roman, mer effektsökande än vad han skulle bli i de senare böckerna. Men om han främst ville uttrycka sitt litterära kynne lyckas han utmärkt. När han låter sin hjälte tala är det med en tydlighet som inte kan lämna någon oberörd, och som på ett exakt vis stakar ut författarskapets bana: "Jag tycker inte om den här världen. Jag tycker verkligen inte om den. Samhället jag lever i äcklar mig, reklamen kväljer mig, datorer får mig att vilja spy [...] Den här världen behöver allt utom mer information."
Kanske var han någonting på spåren?