True crime
Peter Englund
Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord
Natur & Kultur
Ond bråd död har levt sitt eget liv som underhållning genom århundradena. Ur ett historiskt perspektiv är det inte så länge sedan som vi hade offentliga avrättningar. Men nu är det oftast i fiktiv form som vi roas av mord och andra hemskheter. Deckargenren är stark och visar inga tecken på avmattning – men det finns även en dragning till det som inte är fiktion.
Intresset för så kallad "true crime" (verkliga brott) är stort både i bokform och i olika poddar. Och kanske fyller genren en funktion. Så här skriver den nyblivne true crime-författaren Peter Englund i efterordet till sin bok "Söndagsvägen": "Det finns (...) få litterära genrer där glappet mellan sken och verklighet är så avgrundsdjupt som just underhållningsdeckare; många i Sverige skryter om att vårda arvet från Sjöwall & Wahlöö men få gör det."
I intervjuer har Englund sagt att han här – precis som i de historiska verk som han är mer känd för – vill ge ett slags eftermäle till de inblandade och särskilt till offret. Eva Marianne Granell, 18 år, i boken aldrig kallad annat än "Kickan", hade statistiskt sett större delen av livet framför sig då hon 1965 mördades i sitt hem, med den fridsamma adressen Söndagsvägen i Stockholmsförorten Hökarängen – ett område då beskrivet som idylliskt.
Trogen genren snirklar sig Peter Englund fram till slutet. Det dröjer innan polisen till slut kan gripa gärningsmannen. Även om det är historia ska inte för mycket avslöjas. Det är fortfarande med spänning som man läser för att se hur det ska gå. Mordet är rikligt dokumenterat så källorna är många och de redovisas mangrant.
På vägen får man med sig mycket mer än en berättelsen om ett mord. Precis som i sina historiska verk ägnar sig Englund åt många sidohistorier. 1965 är ett märkesår i det svenska samhällets utveckling. Ett engagerat och hoppfullt arbete pågår för att snickra vidare på det som efteråt ska kallas det svenska folkhemmet. Baksmällan har inte kommit ännu.
Det vilar en dov stämning av sorg över berättelsen. Alla mord är förstås ledsamma – men de griper tag på olika sätt. Englund lyckas få mordet på Eva Marianne Granell att kännas långt in i hjärteroten. Han hade absolut kunnat bli deckarförfattare. Jag tror att det ikoniska deckarparet Maj Sjöwall & Per Wahlöö skulle ha varit nöjda.
