Roman

Valerie Kyeyune Backström

Ett nytt England

Modernista

Vad ger egentligen en klyscha dess karaktär? Det funderar jag över när jag läser Valerie Kyeyune Backströms debut.

För romanen kryllar av slitna uttryck, schabloner och konventionella bilder som att "odla sin trädgård" eller "se stjärnorna lysa som klot". Men ändå är den allt annat än platt. Snarare använder texten en banalitetens grammatik för att synliggöra en ytlig verklighet. Och den börjar med den fantastiska frasen "Himlen såg ut som Big Pack" (ni vet glassen) som sätter tonen för romanens kitschiga pastellestetik. Författaren muterar klyschorna till något annat. 

I romanen möter vi en ung, lycksökande kvinna skildrad i tredje person. Hon hänger på barer, shoppar billiga kläder och ligger med vita män som använder hennes svarta kropp som projektionsyta, men hon spelar med för att få makt och utnyttjar sin "potential" som kvinna. Rasismen och sexismen finns ständigt med som filter i berättelsen. 

Hon är intelligent men orkar inte anstränga sig. I stället hoppar hon över alla steg (utbildning, prestation och yrkeskarriär) för att bli hemmafru i Los Angeles, som en revolt mot meritokratin och en hycklande verklighet där pengar och makt ändå styr allt. Hon dricker juicer, träffar stylister och bossar över hembiträdet. Hon är girig, spydig och vältrar sig i sina begär. 

I en abrupt vändning reser hon till en retreat för att råda bot på sin tomhet. Där lever hon spartanskt i ett hippiekollektiv. De arbetar, odlar och blir porösa i den brännande solen, i ett försök att utplåna jaget. Men inte heller det lyckas. 

Romanens ytliga språk är ett effektivt medel för att gestalta den olustiga slagsidan. Jag tänker på det som Valerie Kyeyune Backström skrev i en krönika om Childish Gambinos låt "This is America", att hon är mer intresserad av människors lust än föremålet för den. "Ett nytt England" fungerar som en spegel mot läsaren; det är väl det här du vill ha? Bakom lyxen skildras en värld där allt är transaktioner och alla varor.

Några gånger framträder en sarkastisk berättare som för att peka på tillståndens skevhet. Men det är onödigt. Det görs inte fullt ut och läsaren förstår ändå. Det blir även aningen tjatigt mot slutet och bitvis saknas gestaltning. Men den förtätade bubbelgumsprosan är i sig tillräcklig. Den både fascinerar och förbryllar.