Drama
Titel: Glaciär
Premiär: 30 april på Viaplay
I rollerna: Lena Endre, Alexander Karim
Regi: Baker Karim
Speltid: 88 min
Betyg: 3
Strömningstjänsterna avbryter visserligen inte sina sändningar med reklampauser, men deras egna produktioner har blivit en eftertraktad plattform för marknadsföring. Vår tids lukrativa samarbeten mellan halvkända namn och lyxvarumärken är här för att stanna. Jag fattar, tro inget annat. För många är ett långt och lyckligt giftermål mellan kulturvärlden och näringslivet en våt dröm. Men ha lite tålamod och låt mig ändå få sörja att Baker Karims nya film kidnappas av Scandics och Viaplays "commercial cheeriness", som Aldous Huxley en gång uttryckte det i sin dystopiska framtidsroman "Du sköna nya värld" (1931).
Allt är extremt skickligt uttänkt med "Glaciär" – och det funkar. Camilla Läckberg har engagerats av Viaplay för att skriva manus och hon vet vilka knappar hon ska trycka på för att vi ska få oss en lagom berusande känslococktail. Lena Endre är fenomenal som fruktansvärt ensam storstadsläkare som lämnar yrket och tar in på Stockholmshotellet Haymarket (uppenbarligen väldigt viktigt att nämna i sammanhanget) för att hon inte står ut med att hälften av världens befolkning har dött i en rasande pandemi. Det har gått så långt att fysisk kontakt är lika med döden, vilket förmedlas till karantänhotellgästerna av en obehagligt trevlig högtalarröst. Känslorna dämpas av schemalagda gym- och bartider. Alkohol och ångestdämpare flödar.
Mitt i lyxdystopin börjar också kärleken att spira när Lena Endres rollfigur börjar walkie-talkie-bråka med en influerarpastor (Alexander Karim) vars hotellvistelse bekostas av en skara följare som under tillvarons hårda tryck desperat söker sig till gud. Också ett tecken i tiden? Att härma "Fleabag"-skaparen Phoebe Waller-Bridges idé och ha med en snygg liberal präst med sexpack som den cyniska kvinnliga huvudpersonen ska krossa sin hårda yta mot kan väl knappast slå fel.
"Glaciär" är en vackert fotad film, och dessutom snyggt ljudsatt av Maja Långbacka och Matilda Bådagård. Till slut blir man dock matt av de ensammas fylledanser och skenbart djupa samtal i Haymarkets kliniskt rena och perfekt belysta korridorer. Och jag inser under filmens gång att det är något annat än pandemiskräck och ensamhetssorg som fyller mig med obehag och fasa: filmvärldens lika diskreta som utstuderade reklamifiering.