Ibland påstås det att all stor och bra litteratur handlar om döden eller familjen. Påståendet är förstås ganska svajigt och går med lätthet att punktera. Men efter att ha läst romanen "In i smärtan" får jag återigen för mig att det är sant.

Det är någon gång på 1990-talet; Leif "Loket" Olsson programleder fortfarande "Bingolotto". En son i tidiga tjugoårsåldern – därtill prisad och hyllad poet – vänder hem till en blåsig by i Skåne för att fira jul med sina föräldrar. Med sig har han sin nya flickvän och hennes hund. Konflikten är enkel och bekant. Handlingen är avgränsad i tid och rum. Persongalleriet är lättöverskådligt. Det påminner inte så lite om en pjäs. Men så är romanen också ett slags läsdrama – en mellangenre från romantikens dagar som nyttjar både romanens och dramats verktygslåda.

Kristofer Flensmarck dröjer vid det yttre händelseförloppet – vid vad som sägs och görs – men låter likväl läsaren skåda det psykologiska helvetesgap som hotar att sluka den på förhand dödsdömda julefriden. "In i smärtan" är en lika fulländad som chocksvart jultragedi i tre akter där läsaren tidigt tror sig veta vad som komma skall; en far och tillika misslyckad författare som super till redan vid jullunchen är som ett gevär på väggen i en pjäs av Tjechov.

I alla familjer finns saker om vilka man inte får tala – och särskilt inte när det är jul eftersom man då riskerar att sätta eld på krutdurken med livslögner under julbordet eller riva upp illa läkta banesår under sticketröjan. Julen med den alkoholiserade fadern må vara förstörd redan som den är, men den skulle bli sju resor värre om någon fick för sig att ta bladet från munnen och säga några sanningens ord. Inte minst yppa orsaken till varför dottern i familjen inte vänt hem.

Julen blir en närmast biblisk prövning som kräver att modern, sonen och flickvännen måste tiga, bita ihop och urskulda den berusade elefanten i rummet. Tro det eller ej – men det är lika olidligt spännande som att se en fransk långfilm om ett gäng desperados som fraktar nitroglycerin längs med redan livsfarliga vägar. Den närmast Dagermanska ångesten i det kvava huset växer och blir en spänstig motbild till det förljugna julmyset i teves uppesittarkväll. Störst är prövningen för sonen som är den självklara måltavlan för faderns översitteri, som blir värre i takt med att groggarna blir fler och större. Sonens hat går inte att ta miste på – men här finns också en förståelse för fadern vars drömmar om livet har grusats.

Fadern är på många sätt en kliché och detsamma gäller mycket annat i romanen. Men Kristofer Flensmarck laddar hemvändarklichéerna med nytt värde. Skapar man dramatik lika bra som Flensmarck är originalitet något överflödigt.

Modern och fadern är liksom flickvännen ganska ansiktslösa figurer och ett med sina aningen trånga roller. Sonen däremot är friare i sin rolltolkning – men skapligt hemlig även han. Men så är han också en personifierad känsla snarare än en sådan där romanfigur av "kött och blod" som kritiker ibland efterlyser. Han är känslan av att som ung vända hem och bli påmind om vad och varför man har lämnat. Han är sorgen som följer på insikten om att den här julen med familjen är gångna såväl som framtida jular. Han är önskan om att inte bli som sin far – och rädslan för att redan vara just det.

Jag trodde att julkänslan i år skulle utebli, men det var innan jag läste "In i smärtan".