Drama

Titel: Coda

Visas på: Bio

I rollerna: Emilia Jones, Troy Kotsur, Daniel Durant

Regi: Sian Heder

Speltid: 111 min

Betyg: 3

Ruby är den yngsta dottern och den enda som kan höra i en familj av döva. Hon är en Coda — förkortning för "Children of deaf adults" – barn till döva föräldrar. Filmen bygger på den franska förlagan "Familjen Bélier", men platsen har flyttats från en fransk mjölkgård till den amerikanska fiskarstaden Gloucester.

Fiskarfamiljen Rossi kämpar med att få ihop uppehället, förtryckta av snåla återförsäljare som betalar lågt och säljer fångsten dyrt. Ruby har därmed två heltidsjobb: hon går på gymnasiet men måste ständigt hjälpa sin pappa och sin brorsa på fiskebåten. När det uppdagas att hon har en gudabenådad sångröst blir tillvaron ännu svårare. Hon slits mellan familjeplikt och drömmen om ett musikstipendium.

Tror ni att hon kommer att våga följa sina drömmar?

Ruby är förstås lite udda och vi får veta att hon "brukade bli retad" för att hon pratade med en "döv-röst". Trots att filmen gör detta till Rubys centrala trauma är hon provocerande normal och hon har därtill en löjligt älskvärd familj. Farsan är en skön haschtomte, mamman en peppig solstråle och brorsan en hygglig ung grabb. Ingen av dem har några själviska motiv och vill bara göra rätt för sig här i världen.

"Coda" är från början producerad för Apples strömningstjänst och det finns någonting artificiellt och datoriserat i exaktheten bakom känslomanipulationen i filmen. Som om allt har skapats av en algoritm.

Ett exempel är scenen då Ruby och hennes kärleksintresse hoppar från en klippa tillsammans, som en övertydlig metafor för att våga leva fullt ut. Detta budskap hamras också in i publiken av Rubys mexikanske (och excentriske) musiklärare, som bokstavligen lär henne att hitta sin "sanna sångröst" med andningsövningar och mildare KBT (tänk "The king's speech").

Vi i publiken bryr oss, trots att vi sett övervinna-handikapp-och-fördomar-berättelser av samma snitt en miljard gånger förut och kan räkna ut slutet i förväg. Problemet är att det funkar. Skådespelarna har som det brukar heta "förstått sin uppgift", och levererar mer känsla än vad manuset kanske förtjänar. Det är i slutändan omöjligt att inte bli berörd, men det skapar också en frustrerande känsla av att ha blivit lurad.

 "Coda" måste ha framställts i ett laboratorium med ett enda syfte – att vinna Oscarsstatyetter.