Roman

Göran Greider

Hon vars hjärta var som mitt

Ordfront förlag

Som kärlekshistoria är den om Dan Andersson (1888–1920) och Märta Larsson alldeles lagom gripande och den låter tiden spegla sig i förloppet. De träffas på Brunnsviks folkhögskola som var en plantskola för det nya Sverige. Brunnsvik samlade begåvningar på bred front och lärarkåren tillhörde den intellektuella eliten. Dan och Märta möts över klassgränser och kynnen. Skillnaderna är tillräckliga för attraktion – men också för avslut. När Dan dör är han gift med en lärarinna.

Det är en mer noggrann än passionerad berättelse som Göran Greider har skrivit om diktaren Dan Anderssons kärleksliv. Bäst är tveklöst scenerna när Dan är ensam i gestaltningen. Som scenen där han nattetid strövar omkring i finnskogarna, dyker ned i en varm källa, hittar ett gammalt kopparkärl som har offrats i någon folktroritual, funderar på sin författarkallelse och vilar sig i mossan under en gran. Bara då är diktaren fri från historisk redovisningsplikt.

Göran Greider lutar sig mot Dan Anderssons egna brev, vilket hindrar honom från djärvare svängar och fantasier. Diktaren styr från andra sidan graven med sina spontana utbrott och sin stora känslosamhet. Som kommenterande författare blir man då gärna diskret och tar ett steg tillbaka. Greider ställer sig i skuggan av ett vildmarksepos om vi kanske alla har missförstått, och där blir han stående genom hela berättelsen. Först i Greiders efterord klarnar konturerna av de båda huvudpersonerna. Den legendariske diktaren och den mer anonyma Stockholmsflickan Märta Larsson. Hon som var den stora kärleken i författarens korta liv och som tog plats i författarskapet som en skugga och smärta.

Det är nog också så att diktarens kärleksliv inte passar så bra för dokumentär romangestaltning. Författarfiguren måste då opereras bort från sin romantiserade efterbild – den som etablerades blixtsnabbt efter hans förtidiga död. Med ett längre liv hade alternativa riktningar långt fjärran de finnskogsromantiska kolmilorna varit möjliga. Kanske mot det urbana eller mot boklig bildning, den som Dan Andersson så förtvivlat gärna eftersträvade. Han var ju som bekant i början av sitt författarskap – och på väg mot en större gärning – när han valde ett skräphotell för övernattning. Man hade vädrat dåligt efter att ha rökt med vätecyanid mot vägglöss och på morgonen var diktaren död.