Det är inte många italienska diktare som föräras biografier på svenska. Ännu färre föräras en 700 år efter sin död. Det är ovanligt av flera skäl, inte bara för att intresset efter så pass lång tid vanligtvis har svalnat för diktaren och dennes verk, utan också för att det är dåligt med tillförlitliga källor. Det är ont om källor överhuvudtaget när man rör sig på 1300-talet, och att hitta data om en då okänd poet är nästan omöjligt.
Fast Dante Alighieri (1265–1321) är ju inte vilken diktare som helst. Dante och hans versepos "Den gudomliga komedin" har i århundraden sysselsatt forskare. Men faktum kvarstår, det finns inte mycket som man med säkerhet kan säga om Dante. Ska man ge sig på att skriva en biografi om honom måste man därför fylla ut med fakta om hans tid. Att skriva om tiden är en förutsättning för den här bokens existens, annars skulle det bara ha räckt till en broschyr. Anders Cullheds bok skulle heller inte finnas utan alla andra hundratals böcker om Dante, om hans tid och om hans storverk – om vilket den här boken alltså inte handlar, annat än i de fall som "Komedin" berättar om Dante och hans tid.
Paradoxalt nog menar Cullhed (liksom många andra) att "Komedin" handlar just om Dante och hans tid, och har man inte läst "Komedin" har man dessvärre föga behållning av den här boken, som trots att den vill vara en biografi i mångt och mycket sällar sig till den kommentarslitteratur som finns kring den kanoniserade berättelsen om Pilgrimen/Vandraren/Dante, som vid mitten av sin levnadsbana förirrar sig i en skog där han träffar på idolen Vergilius, med vilken han vandrar genom helvetet och skärselden för att nå paradiset där han träffar sin ungdomskärlek Beatrice, för att sedan återvända till jorden och skriva om sin resa.
Det är lätt att ifrågasätta boken som biografi, men trots mängden invändningar är det ofrånkomligt att Sverige har fått en spränglärd bok om Dante, där bisatserna radar upp sig för att så mycket som möjligt ska kunna klämmas in. Anders Cullheds bok har svar på nästan alla fundamentala frågor om Dante, och den lär stå sig en lång tid framöver. Men det är en bok för de redan invigda, och ska i någon mening också vara det; dess stora förtjänst är i första hand som referensverk. Om man ska närma sig eposet för första gången, då är Olof Lagercrantz bok "Från helvetet till paradiset" (1964) en mer pedagogisk följeslagare.
Vad nytt tillför då Cullheds bok? Det skulle vara idén om Dante som den förste författaren. Men vad skiljer då Dante från tidigare författare? Vad skiljer honom från Vergilius eller Sapfo? Från Augustinus eller Snorre Sturlasson? Kort och gott att Dantes idé om författarrollen rimmar bättre med en modern författarroll. Han var mån om sin framtoning, om ensamrätt och sin plats i en litterär kanon. Kort sagt, Dante hade kunnat sitta i "Babel"-soffan och lägga ut texten om sig själv och signera böcker på Bokmässan i Göteborg.
Cullheds bok är först och främst en späckad faktabok, även om den också ger läsaren en känsla för Dante och hans öden och äventyr i det medeltida Italien. I de fjortontusen versrader som utgör "Komedin" skapade Dante utifrån sitt liv en till synes odödlig berättelse, och i just det här fallet överträffar dikten verkligheten. Men med det sagt väcker "Den förste författaren" förnyad förundran inför Dantes verk.