Roman

Åsa Leijon

Drunkna tyst

Albert Bonniers förlag

Boken handlar om 16-åriga Jannica som en junikväll 1984 bara försvinner. Snabbt inser man att det här inte bara är en kriminalgåta utan ett kollektivt relationsdrama om människorna i ett litet samhälle, där tragedier pågår bakom vanlighetens täckmantel. Som en skugga rör sig bokens berättare, Jannicas lillasyster Minna, genom byn och dygnets timmar. Hon iakttar invånarna. Det tar tid för läsaren att få kläm på vem som är vem. Sedan sträckläser man.

För Minna är pappan världens trygghet. I sin ägo har hon böcker, där systern antecknat vad de vuxna har för sig. Sedan ett år tillbaka väntar hon på Jannicas återkomst. De vuxna väntar på att kroppen ska hittas. Under tiden pågår hustrumisshandel och översitteri, skvallersjuka och hypokondri och en mödrakärlek som går över lik. 

Byns invånare är mackföreståndare och överläkare, akademiker och bönder, lantbrevbärare och skolbussförare och en kvinnlig präst som mår dåligt. De kunde vara våra grannar. Åsa Leijon har i sin debutroman tagit fasta på det hemlighetsfulla, hotande som döljer sig i vardagen kring envar och som bottnar i våra drömmar och vår oförmåga att ta ansvar för våra val. Ju längre in i boken man kommer, desto mer lever den.

Som slutord tar sig författaren för att nästan ordagrant använda poeten Erik Lindegrens välkända ord "Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans". Det skulle kunna framstå som förmätet. Men det gör det faktiskt inte.