Roman

Hanna-Linnea Rengfors

Candy

It-lit

Berättarstilen känns igen från film och tv-serier. Täta närbilder. Korta meningar. Inga förklaringar. Vem som är vem och vilka relationer som personerna har till varandra klarnar så småningom. I flera scener har Hanna-Linnea Rengfors därtill ett utmärkt öra för dialog. Så här tvärt och abrupt kan det låta när människors repliker klipps ut ur sitt sammanhang av blickar, gester och underförstådda syftningar och placeras på en boksida.

"Candy" handlar om Janni och Sasha. Hon blir besatt av honom, och beroendet är ömsesidigt. Han är en sångare som snart blir berömd; hon får ett vårdjobb. De möts och skiljs, men talar aldrig ut. Med tiden flyttar Janni in i en regnbågsfamilj där folk hjälper varandra med sex och barnpassning. Hos en osäkrare författare hade det sett ut som ett försök att fylla samtliga rutor i något slags samtidsbingo; hos Rengfors blir det lika självklart som vilket hushåll som helst. Sasha dör på ett hotellrum. Janni var där den sista natten; en journalist söker upp henne. Historien rullas upp i återblickar.

Rengfors behärskar den form som hon har valt, men hon rör sig inte utanför formens begränsningar. Det är lite som att läsa James Ellroy på hans mest hårdkokta humör – gediget, men en smula enformigt i längden. Underförstådda känslor bultar under texten, men stilen tillåter inga långa tankar, inga långa iakttagelser. Om längre och kortare andning hade växlat skulle romanen ha fått mer dynamik.