Fem New York-bor ska se en match på teve ihop: Max och Diane, hennes tidigare student Martin, samt deras vänner Jim och Tessa som är på väg hem med flyg från Paris. Det låter inte som någon avancerad plan, ändå går den helt åt skogen. Någonting händer, ett slags global teknologisk kollaps som gör alla skärmar svarta, från teven till mobiltelefonerna. Flygplanet nödlandar. Jim och Tessa lyckas trots det ta sig fram till sina vänner. Nu måste de börja prata.
Vad är det som har hänt? Martin håller en monolog som består av en mängd hypersamtida uttryck – "kryptovalutor", "exoplaneter", "kvantdatorer", "drönarna har blivit autonoma" – men orden står inte i förbindelse med någon bakomliggande förståelse. De lossnar från varandra och faller till golvet som barren från en julgran som har stått för länge.
Katastrofen är i "Tystnaden" liksom ihålig. Människorna pratar runt den, i stället för om den. Egentligen förändrar den inte särskilt mycket. Samhällskollapser har blivit en svår genre – kollapsen är en saga vi redan har berättat för ofta, tills den inte betyder mer än ett rituellt upprepat matlagningsprogram. Därför är det bra att Don DeLillo behandlar sin katastrof så skissartat. Hans fokus ligger i stället på vad människor säger.
Den större frågan är varför DeLillo har behövt iscensätta en kollaps. Hans människor pratar nämligen lika konstigt före katastrofen. Under flygningen sitter Jim och rabblar de små siffror han kan läsa på skärmen ovanför sätet: hastighet, tid och höjd (som översättaren kallar "altitud"). Max pratar amerikansk fotboll på ett lika automatiserat sätt. Den kontaktlöshet som finns mellan personerna blir varken större eller mindre efter katastrofen.
DeLillo har förmågan att få det lilla verbet "talar" att låta fullständigt främmande, som om det beskrev en aktivitet som aldrig förut har förekommit i litteraturen. Människornas repliker står varken i förbindelse med något inre eller med något yttre. Orden betyder lika lite som när de står i en ordbok, innan de har tagits i bruk av levande människor.
Det är grymt att tvinga människor att göra ingenting tillsammans. Författare som gör det brukar vilja tvinga sina personer att avslöja saker om sig själva, men Don DeLillo är inte ute efter att spräcka en yta för att visa något verkligare därunder. Ett tag ser det ut som om Diane tänker vara otrogen med Martin, men ingen av dem orkar fullfölja det.
Vad är det DeLillo vill visa?
När Tessa kommer ihåg att Celsius – han med termometerskalan – hette Anders i förnamn utan att behöva kolla i mobilen blir hon nöjd. Minnet "kom från ingenstans", tänker hon. Och fortsätter: "Det finns nästan inget kvar av ingenstans." Är det vad DeLillo vill få sina läsare att tänka – att allt skärmliv har gjort människorna tomma inuti? "För mycket av allt från en alldeles för begränsad källkod", säger Diane. Det är en replik som pekar i en liknande riktning.
Allt jag får kontakt med i "Tystnaden" är en tunn smak av förfrämligande. Den sticker fram och försvinner, snabb som en tunga. Den finns både i människorna och i luften runt dem. Förfrämligandet gillar jag; litteraturens förmåga att främmandegöra det självklara är lika viktig som den inlevelse och identifikation som uppstår under läsningen. Men jag blir inte övertygad om att det räcker, ens för en luftig kortroman på 107 sidor.