Drama

Titel: The courier

Visas: på bio

I rollerna: Benedict Cumberbatch, Merab Ninidze, Rachel Brosnahan 

Regi: Dominic Cooke

Speltid: 111 min

Betyg: 3

Långa överrockar. En slipsnål som hemlig signal. Blågrå himlar över London och Moskva. "The courier" är full av kalla krigets symboler. När spänningarna mellan det forna öst och väst återigen stiger – på ett sätt som hade känts otänkbart för tjugo år sedan – blir det naturligt att blicka tillbaka mot järnridåns tidevarv. Här i form av det historiska fallet Greville Wynne – en brittisk affärsman som rekryterades av underrättelsetjänsten som kurir och kontaktman åt den ryska officeren Oleg Penkovskij. Orolig över den nukleära upprustningen och Nikita Chrusjtjovs despotism, börjar Penkovskij läcka uppgifter om Sovjets kärnvapenprogram. En insats som enligt filmens version av händelserna spelade avgörande roll i att avvärja Kubakrisen, kanske det närmaste världen kommit ett regelrätt kärnvapenkrig.

Benedict Cumberbatch gör en trovärdig tolkning av den oerfarne civilisten Wynne, som alltså dras in i en våghalsig balansakt med politiska implikationer på högsta nivå. Än mer gjuten i sin roll är den georgiske skådespelaren Merab Ninidze, som skänker verklig tyngd åt den historiska gestalten Penkovskij. I en film där spänningen byggs upp långsamt och metodiskt, blir personkemin dem emellan helt central. Tillsammans formar de två agenterna en tillitsfull relation som går på tvären mot spioneriets annars så osentimentala inställning till människoliv.

Upplägget ekar förstås av John le Carré – kalla krigets mästerligt desillusionerade krönikör som filmatiserats ett flertal gånger, bland annat av Tomas Alfredson i den estetiskt helgjutna "Tinker, tailor, soldier, spy" från 2011. Jämfört med le Carrés inträngande skildringar av spioneriets inre byråkrati och moraliska gråzoner möter vi dock här en betydligt mer heroisk vision av västs underrättelseverksamhet. Regissören Dominic Cooke skildrar individer som både vill och kan åstadkomma verklig politisk skillnad, och det är i grunden ingen tvekan om att kampen står mellan ett anständigt väst och ett hänsynslöst öst. Stilen är effektiv men tämligen ordinär. Ändå fungerar "The courier" oväntat bra, inte minst tack vare huvudrollsinnehavarnas omsorg om nyanserna i sina uttryck, till synes medvetna om att minsta snedsteg i balansakten kan innebära döden.