Mastodontromanen "Det åttonde livet" blev trots sina 1146 sidor snabbt en bästsäljare när den 2004 gavs ut i den georgiska författaren Nino Haratischwilis nya hemland Tyskland. Romanen följer en georgisk familj under hela 1900-talet. Sex generationer träder fram och sju färgstarka medlemmar skildras i var sin bok. Den åttonde, oskrivna boken får namn efter familjens yngsta medlem – 14-åriga Brilka, en brådmogen, skicklig balettdansös, för vars skull hennes moster, Niza, nedtecknar släktens historia.
"Det åttonde livet" har kallats ett epos om "det röda århundradet", då Ryssland blev Sovjetunionen och Stalin och dennes säkerhetschef Berija gjorde terror och massmord till vardagsvara. En otäck gestalt som Berija sätter författaren, utan namns nämnande, i direkt kontakt med sina gestalter och levandegör på så vis terrorns väsen. Dessutom presenterar hon även intressanta analyser, till exempel väcks tanken om att revolt inte är följden av folkförtryck, utan av maktägarnas dåliga samvete.
Nino Haratischwili låter 1900-talets tidsmarkörer droppa tätt. Världskrigen och ryska revolutionen, Gagarin och Kubakrisen, Berlinmuren och världens tårar när The Beatles splittrade – allt finns där, beskrivet i korta stringenta avsnitt. Framför allt finns där den nya musiken som kom med ungdomsrevolten.
Georgien träder fram – soldränkt och grönskande, gästfritt och korrumperat. I de grekiska myterna bar det namnet "Det gyllene Kolchis". Dit krävde Medea att man tog det gyllene skinnet – bärare av kärlekens hemlighet. Författaren använder sig av fler sagoingredienser än Medea-myten. Kärleksdrycken ur berättelsen om Tristan och Isolde skymtar. I "Det åttonde livet" finns den som en varm choklad som bär olycka till den som smakar den. Hela romanen sägs vara en besvärjelse mot den förbannelsen.
Författaren framhäver hur samma krig och samma revolt upprepas om och om igen. Och hur frihetskampen kan vara en spasm som bottnar i personlig hjälplöshet. Flera teman återanvänds. Till exempel kärlek mellan äldre kvinna och ung pojke och skenäktenskap. Bedrövliga i sin banalitet är vissa kärleksscener. Och de döda tillåts uppenbara sig rent bokstavligt.
Riktigt bra blir det när Nino Haratischwili borrar sig in i det mänskliga psyket, visar hur maktlösa vi är när vi vill rädda den vi älskar, hur bräcklig kärleken är, hur den ofta går hand i hand med avundsjukan och hur tiden vi lever i formar oss. Men pladdret som tvingar författaren att använda mer än tusen sidor för att få ur sig vad hon vill ha sagt tär också på läsaren. Åtminstone på mig.
Ändå begriper jag varför läsare i en rad länder har trollbundits av bokens egensinniga Stasi som blir 99 år, av hennes kärlekstörstande son Kostja, som mosar allt som står i hans väg, av dennes dotter Elena, krossad för att ingen, inte ens Gud, straffar henne – och av alla de andra romanfigurerna. Själv drabbades jag av samma sjuka och kastade mig från sida till sida, driven framåt av deras tårdrypande öden. Helvetiskt, eller hur? Man får fullkomligt klart för sig hur lätt en läse- eller tittarkrets låter sig drogas av det lättuggade. Hur kommer det att gå? Den frågan piskar en framåt.
Vad jag inte begriper är hur denna tegelsten till roman, med följetongens och melodramens alla kännetecken, år 2020 kunde nomineras till det prestigefyllda Bookerpriset. Det trodde jag krävde mer.