Drama
Titel: Fårfejden
Visas: på bio
I rollerna: Sam Neill, Michael Caton, Miranda Richardson
Regi: Jeremy Sims
Speltid: 118 min
Betyg: 2
Jag borde inte bli förvånad. Biorepertoaren har länge dominerats av uppföljare, prequels, spin-offs och remakes. Men när den isländska filmen "Bland män och får" från 2015 nu återuppstår i australiensisk tappning kan jag ändå inte släppa frågan: varför? Det finns två bra anledningar till att göra en remake: antingen är originalfilmen bristfällig och kan göras bättre, eller så används originalfilmen som ett filter genom vilken man berättar en lite annan berättelse. Dessvärre är originalfilmen fantastiskt bra i det här fallet, och det visar sig att Jeremy Sims inte tillför tillräckligt mycket nytt till "Fårfejden" för att riktigt motivera en remake.
Grundberättelsen är densamma (med några avvikelser), förlagd till Australien. Fårfarmarna Colin och Les är bröder men har inte pratat med varandra på 40 år. När de vill varandra något får hunden springa mellan med små handskrivna lappar. En dag slår fårsjukdomen OJD till och tvingar alla farmare i omgivningen att avliva sina får. Det är ett hårt slag för de enstöriga bröderna som lever med och för sina djur. En bit in i berättelsen uppstår en möjlig alternativ väg för filmen att gå då det australiensiska klimatet och dess utmaningar träder fram (nyckelord: eld). Det fungerar som en intressant, om än något klichéartad kontrast till kylans roll i originalet. Men det visar sig att detta spår inte fyller någon större narrativ funktion, vilket är synd.
Medan originalet vann publikens hjärta med sin råbarkade stil och sitt avskalade berättande, är "Fårfejden" ett mer konventionellt drama där den svarta humorn är utbytt mot sentimentalitet. På det hela taget brister filmen i utförande; dialogen haltar, karaktärerna är lite suddiga i kanten. En av filmens lyckade delar är däremot är den trovärdiga inblicken i ett australiensiskt farmarsammanhang. Det är trots allt fint att spendera tid med en den här specifika skaran människor. Deras kärlek till djuren utgör filmens hjärta och visar på en sida av farmandet som inte ofta syns i media. Jag har aldrig tidigare reflekterat över hur väl får gör sig på film, men de är synnerligen fotogeniska. De hade gärna fått synas mer i bild. Filmen är som mest gripande i de scener när de tjuriga gubbarna Colin och Les tinar i mötet med sina ulliga vänner.