Det kan tyckas paradoxalt att Jenny Dambergs bok tar sin början med "The Whitechapel monster". Fettberget, som var 250 meter långt och 130 ton tungt, hade hösten 2017 proppat igen östra Londons kloaker. Vissa delar satt så hårt att man fick bräcka loss dem med spett och spadar. Stanken av exkrementer som blandats i fettet får vi föreställa oss. Blotta tanken känns vämjelig. Just i känslan av äckel ligger det paradoxala. För Dambergs brett anlagda berättelse rymmer ändå en kärna där hon betraktar fett som något läckert och många gånger underskattat.
Ändå är det en lyckad inledning. För fett är just paradoxalt. Något vi både består av och äter. Något vi på samma gång vänder bort blicken från och lockas av. Varje fettcell skimrar av kaloririk näring och svåruppnådda kroppsideal, av maktutövning, underkastelse, religion, kultur, politik och nationalism. Damberg lyckas baka samman allt detta till en smidig helhet. Dessutom ger hon tips på hur matlagning kan förhöjas genom fett. (Brynt smör i sockerkakan gör underverk!)
Den ambitiösa researchen och det lättflytande språket får berättelsen att vindla framåt. Längs vägen bjuds på bildning och många oväntade perspektiv. På 1500-talet bidrog striden om huruvida smör skulle vara tillåtet i fastan till att reformationen fick fäste i norra Europa. I Lviv är det insaltade grisfett som kallas Salo en viktig del av den ukrainska identiteten. På Salo Art Museum kan det beställas format som Marilyn Monroes läppar och van Goghs öra.
Fettet var länge det vi ville åt genom jakten, något vi traktade efter och girigt sög i oss till sista droppen, såvida vi inte offrade det åt gudarna. Vintergatan ("The milky way") kan med lite god vilja även den sägas ha fått sitt namn från fett – om vi inräknar det som finns i mjölk. Den grekiska guden Zeus hade efter ett snedsteg fått sonen Herakles. När pojken var nyfödd placerade Zeus honom invid sin sovande hustru Hera för att han skulle dricka sig odödlig på hennes gudomliga bröstmjölk. Då hon vaknade stötte hon i stället bort barnet och mjölken skvätte ut över universum – The milky way!
Jenny Damberg låter oss också möta mer världsliga destinationer på fettets färdväg genom världen. LCHF-anhängare intygar (möjligen väl okritiskt) fettets potential för både hälsa och viktnedgång. Grisuppfödare och krögare låter oss få veta att det inte finns några genvägar till ett riktigt bra fett. Djuren måste tillåtas att gå och äta fritt. De får inte stressas och ska unnas att leva längre än de gör i den industriella köttindustrin.
Intressant är hur synen på övervikt har förändrats genom historien. Länge var den något vördat, en symbol för både kvinnlig fertilitet och kunglig makt. Karl X Gustavs mage bekräftade både hans egen och nationens stryka.
När borgarklassen växte fram försökte den i stället få inflytande genom att framställa sig som rationell, skötsam och disciplinerad. Ungefär som inom kristendomen, där frosseri sågs som en dödssynd, skulle kroppen kontrolleras. I borgarklassens fall formades ambitionen i relief mot en arbetarklass som ansågs rå och vidlyftig. Tankarna lever kvar än i dag. Trots bevis på att arvsanlag är viktigare än karaktär ses övervikt som ett tecken på "dålig karaktär".
Jenny Damberg hittar insikter och formuleringar som poppar upp i minnet också långt efter att jag har slagit igen bokpärmarna. Det är fett, fett bra.