Den som vill fortsätta äta sin Krav-skinka med bibehållen sinnesro gör bäst i att undvika Lina Gustafssons reportagebok "Rapport från ett slakteri".

Lina Gustafsson är veterinär och sökte sig för ett par år sedan till ett större slakteri för att som anställd av Livsmedelsverket arbeta som kontrollant. Hennes uppgift var att se till att djuren behandlas enligt regelverket. Det kunde till exempel innebära att skilja ut de djur som haltade och därmed skulle få en något snabbare väg till döden.

Bultpistol eller bedövning med koldioxid, i slutänden dock detsamma.

Hela hennes uppgift ter sig som ett sisyfosarbete av groteska dimensioner. 3 000 grisar per dag slaktas – last efter last rullar in på gården och vidare tills de snart hänger i bakbenen, bedövade, när kniven snittar dem till döds. Att i den kontexten påpeka att det är för blött på golvet så att grisarna fryser, är kanske vällovligt men också hopplöst.

På det hela taget följs dock reglerna – vilket gör boken än mer drabbande. Det går inte att skylla på enstaka rötägg eller hänvisa till brister som kan rättas till när själva systemet är satt under lupp. Jag vet inte hur man på något rimligt och moraliskt sätt skulle kunna försvara den industriella slakten som Lina Gustafsson beskriver.

Ganska snart bestämmer hon sig också för att sluta på slakteriet. Under månaderna där växer hennes rapport fram. Den är som bokens titel indikerar saklig, ofta återhållen i känslorna. Beskrivningarna är konkreta och knappast möjliga att värja sig mot. Blodet rinner på golv och väggar, fläckar ner kläder och handtag, organ slängs i högar; kroppar dinglar på krokar, fläks upp. Avföring sköljs bort. Därtill djurens alla skador och sjukdomar; sår och bölder.

Lina Gustafsson använder alla sinnen i sin rapport: Här luktar blod och rengöringsmedel, det ångar av varma kroppar i kylan. I den kanske mest obehagliga scenen skriker grisarna i ångest när de sänks ner i koldioxiden som ska bedöva dem i sista steget före själva dödsögonblicket.

Som veterinär har Lina Gustafsson en klar blick för djuren, men inte minst är hennes bok också en skildring av människorna på slakteriet. Det skrämmande ligger också här i det vardagliga. Här jobbar helt vanliga män. Hon kommer dem sällan speciellt nära, men fångar en jargong som är bekant från många arbetsplatser. Man skämtar, längtar till helgen, oroar sig för övertid när produktionslinjen bryts av ett tekniskt fel.

Ögonblicksbilderna är effektiva. En transportör slår till en av veckans sista grisar hårt över ryggen och konstaterar att han därmed tar helg. Lina Gustafsson noterar: "Jag möter hans blick. Det finns inte ett spår av stress eller aggressivitet i den. Det är samma sorts utandning som en trött kontorsarbetare kunde ha gjort och samtidigt drämt en pärm i bordet: Nog för idag!"

Många av de anställda har hamnat på slakteriet av slump eller brist på alternativ. Man blev kvar, helt enkelt. Så växer textens sociologiska dimensioner fram – apropå de inledningsvis nämnda Krav-grisarna till exempel. Slakteriets personal ser med visst löje på storstadsbor som betalar extra för sitt kött på "någon fin saluhall i Stockholm".

Det heter ibland att ett verk ställer viktiga frågor. "Rapport från ett slakteri" går bortom det och ger svaret i klartext: "Det är djurplågeri, och alla vet det, egentligen." Slutsatserna lämnar Lina Gustafsson till var och en.