I fjärde delen av "En dramatikers dagbok" blir det allt svårare att extrahera nya slutsatser. Den som har följt utgivningen sedan starten 2008 tror kanske att det mest handlar om namngivet kulturskvaller – men det är en villfarelse. Ramen är mycket enklare än så: en svensk dramatikers vardagsliv in i minsta detalj. Skrivande, ångest, klädköp, resor till Paris eller Gotland, ständig Heidegger-läsning och korta stunder av glädje med lilla dottern S.

Som fiktion är det en omständlig metod – en inbjudan till envar att sjunka ned i livets hav för att själv hitta näringen, som bardvalen på jakt efter plankton för sin stora kropp. Ett konstprojekt om ett liv som alltmer börjat vittra; vårdcentralen frekventeras, vänner tynar bort. Döden är det bärande i boken – döden och dess repliker till filosofen Heidegger.

Är det intressant att följa med Lars Norén till mataffären och till Dramatens scen? Jo, det händer, men som allt annat liv blir det också rutin – det gäller även småskvallret från kulturvärlden. När Elisabeth Åsbrink har mejlat besvikelse för tionde gången och Norén sammaledes för tionde gången har svarat eller tigit oförskämt är det bara vardag. Uppgörelsen med Svenska Akademien och Horace Engdahl saknar originalitet. Hatet mot Dagens Nyheter är bisarrt och en missuppfattning av tidningens betydelse.

Även i övrigt tuffar det på som vanligt. Det är kaos och traggel att åstadkomma dramatik för scenen. Heidegger är en prövning och en näring. Ångest och morgnar är samma sak. Gamla vänner dör. Landets kultursidor består av idioter förutom ett par namngivna undantag. Intressant blir det först när Norén släpper kontrollen och läsaren för korta stunder faktiskt träder in i hans sinne och erfar dess plåga och glädje. Att krama om en tiggare utanför butiken. Att fortsätta genom prövningarna trots allt. Att bli glad för att någon ropar beröm på busshållplatsen eller när barnen närvarar. Sådana saker lyfter texten medan de högspecialiserade avsnitten om Heidegger sällan får vingar. Ganska dålig blir texten när bitterhet, ressentiment och surhet får överhanden.

Det är något starkt strindbergskt över Lars Noréns dagböcker. Gemensam är besattheten vid totaliteten av liv och konst. En helhet som inte alltid låter sig särskiljas, vilket åtminstone August Strindberg förstod. Om Norén förstår är mer tveksamt.

"Genom mycken diktning har mitt liv blivit ett skuggliv; jag tycker mig inte längre gå på jorden utan sväva utan tyngd i en atmosfär icke av luft, utan av mörker. Faller ljus in i detta mörker så dimper jag ner krossad." Så skrev Strindberg 1887 i ett brev till vännen Axel Lundegård. Strindberg var en totalitet av det moderna efter 1880 – ett representativt riksarkiv. Alla kunde spegla sig i honom. Han var gränsöverskridande så att begreppet tappar mening. Noréns värld däremot är något av motsatsen. Mest ingen känner igen sig bland linnekostymerna eller i huvudvärken med att äga ett sommarhus på Gotland. En materiell värld som kombinerar materiellt överflöd och kulturell finkänslighet blir lätt aningen pervers.

Som läsare kan man dyka ned varsomhelst i texten; den är oföränderligt densamma genom bokens tusentals opaginerade sidor. Dagbokens skala 1:1 liknar på något sätt livet och Noréns bok handlar i sina essentiella stunder om döden. Dessa starka och läsvärda meningar borde ha sållats fram ur textmassan till en verkligt väsentlig bok.