Kaoset som var i begynnelsen innan "ordet" gjorde entré på scenen genererar ofta myter av det slag som varje människa skapar kring sin egen existens och identitet – ofta genom sina föräldrar. I den självbiografiska romanen "Främlingar jag känner" är mytologin dock kluven och urtillståndet är tyst desorienterande, likt det som kan erfaras i en anekoisk kammare där man kan höra ljudet av sitt eget blod cirkulera.

Enligt mamman var det hon som räddade pappan från att hoppa i Tibern, medan det enligt honom var han som räddade henne från ett överfall på gatan. Båda är döva men vägrar resolut att använda sig av teckenspråk som en protest mot sin funktionsnedsättning. Dövheten förenar dem, men annars är de väldigt olika. Dottern Claudia föds med fulländad hörsel i Brooklyn, New York, 1984 under "modernitetens, konstens och de stora berättelsernas slutskede". Föräldrarna lever gränslöst, i en kosmisk smältdegel där mamman liknas vid "en nebulosa" och pappan vid "en svart galax" som "bestred alla fysiska teorier", och där brodern blir Claudias enda trygga punkt.

När skilsmässan är ett faktum flyttar Claudia med sin döva mamma till en liten by i Basilicata i södra Italien. Det är i sprickan mellan språk, jord och tillhörighet som hon växer upp – redan från början en främling inför sig själv och världen. I stället för att gå till skolan gömmer sig Claudia på vinden där hon upptäcker språket genom litteraturen och slukar allt läsbart som byns bibliotek har att erbjuda, till dess att det förstörs av en översvämning.

"Främlingar jag känner" är utgiven på 21 språk och till svenska har den översatts av den lysande Elena Ferrante-tolkaren Johanna Hedenberg. Originaltiteln "La straniera" betyder på italienska främling i femininum. Främlingskapet som erfars är inte bara Claudias eget, utan delas på olika vis med en lång rad kvinnor i hennes in- och utvandrande släkt. Familjeträdet som Claudia Durastanti låter växer fram ter sig inte ödesbestämt eller genealogiskt utan sporadiskt – en biologisk karta utan rötter där möten och relationer liknas vid trädens tysta kommunikation för att ge livet en möjlighet där det krävs akut räddningsinsats.

Berättandet är icke-linjärt med kapitel organiserade efter teman som till exempel "Resor", "Hälsa" och "Kärlek". Det är en öppen innehållsförteckning liknande ett forum på internet, dagstidningars helgbilagor eller den horoskopläsning som utövas av Claudias mamma och som kommer att prägla uppväxtens världsbild. För Claudia ter sig den metafysiska världen fullt synbar för den som saknar språk, det är snarare vardagens riter och ritualer som kräver ett språkligt sammanhang. Här lyfter Claudia Durastanti ämnen som klass, fattigdom och psykisk ohälsa utan att moralisera eller klandra – det handlar kort och gott om att försöka förstå: "Fattigdom är en fläck i cellerna, en avvikelse i dna:t. Ingenting rättar till sig efter en uppväxt som har präglats av brist."

I "Främlingar jag känner" går Claudia Durastanti till bords med språket som en utsvulten, späckar det med liknelser och referenser, leker med memoaren som genre och "sanningens" komplett enfaldiga betydelse för berättandet som konst, vilket resulterar i en fulländad språkuppvisning och en mästerlig självbiografisk roman.