"The gilded age" är en viktoriansk fest för ögat

Med ögongodis från 1800-talets förmögna New York skildras kyliga sociala spel i "The gilded age".

"Downton Abbey"-inspirerade "The gilded age" är en fest för ögat. Dock saknas förebildens brittiska humor och varma spiritualitet.

"Downton Abbey"-inspirerade "The gilded age" är en fest för ögat. Dock saknas förebildens brittiska humor och varma spiritualitet.

Foto: HBO Max

Recension2022-01-21 06:50
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Drama

Titel: The gilded age

Visas på: HBO Max

I rollerna: Louisa Jacobson, Denée Benton, Cynthia Nixon

Regi: Michael Engler, Salli Richardson

Antal avsnitt: 9

Betyg: 3

1800-talet var en brytningstid insvept i röd sammet, insnörd i korsetter och frustande av nya idéer och maskiner. Om den berättas i den nya tv-serien "The gilded age". Upphovsmannen Julian Fellowes, känd för "Downton Abbey", har velat skapa en prequel till succéserien om miljön som lord Granthams amerikanska fru kom ifrån. Handlingen börjar 1882 då den unga Marian Brook (Louisa Jacobson) blir faderlös och får flytta till sina fastrar (Cynthia Nixon, Christine Baranski) på fashionabla 61:a gatan i New York. Fastarna räknar sig till gammalaristokratin och föraktar de vräkigt nyrika grannarna på andra sidan gatan.

De kvinnliga rollfigurerna är framträdande och intrigdrivande. På den här tiden hade kvinnor en bit kvar till rösträtt. Det gällde för dem att göra ett gott äktenskapligt parti och att räknas i rätt kretsar. Ett visst släktskap anas med systrarna Brontës romaner om rättrådiga unga kvinnor som hittar strategier för att hantera tidens konventioner. Allt medan tjänstefolket stretar på.

Störst behållning ger de detaljrika interiörerna från överlastade förmögna hem. De inledande avsnitten är svalt ytliga och tv-serien saknar skarpögd brittisk humor.  Visserligen är "The gilded age" en viktoriansk fest för ögat, men de avsnitt som jag har sett når sällan upp till "Dowton Abbeys" varma spiritualitet.