Dramatiskt om vildhästens sköra tillstånd

Maja Lunde följer upp "Binas historia" och "Blå" med "Przewalskis häst" – en angelägen roman om människans ständiga kamp för att rädda naturen.

Maja Lunde gjorde oväntad succé med sin hyllade cli-fi-roman "Binas historia". Uppföljaren "Blå" handlade också den om en framtida klimatkollaps. Det gör även hennes nya roman "Przewalskis häst".

Maja Lunde gjorde oväntad succé med sin hyllade cli-fi-roman "Binas historia". Uppföljaren "Blå" handlade också den om en framtida klimatkollaps. Det gör även hennes nya roman "Przewalskis häst".

Foto: Vidar Ruud/NTB/TT

Recension2021-02-20 06:50
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Roman

Maja Lunde

Przewalskis häst

Övers. Lotta Eklund

Natur & Kultur

Przewalskis häst har länge gällt som den sista existerande vildhästen med anor direkt från urhästar som avbildats på förhistoriska grottmålningar. Numera har forskningen dock kommit fram till att också den här arten, i övrigt ständigt utrotningshotad, härstammar från förvildade tamhästar. För den norska författaren Maja Lunde har den varit inspirationen till en roman om vildhästens sköra existens, om en framtida värld efter en klimatkollaps – och om systerskap i nöd.

Romanens tre fristående berättelser löper omlott. I två av dem ("Berättelsen om min färd till Mongoliet och om vad jag där fann" och "Karin") diktar Maja Lunde fritt kring verkliga expeditioner till Mongoliet där Przewalskis häst har sitt hem.

Berättelsen om hur Michail Aleksandrovitj Kovrov vid Sankt Petersburgs zoologiska trädgård år 1880 anträder en upptäcktsfärd i hästens spår på de mongoliska stäpperna är romanens mest stilistiskt imponerande. Jag märker hur jag under läsandets gång otåligt bläddrar mig fram till dessa kapitel. Historien om tyska Karin, som har vigt sitt liv åt att bevara arten och som år 1992 arbetar med att på nytt utplantera hästen i mongoliska Husai, är både dramatisk och laddad med värme och optimism. Tredje delen, "Eva", utspelar sig i Norge år 2064 och är liksom Lundes romaner "Binas historia" (2016) och "Blå" (2018) en klimatdystopi.

Maja Lundes framtidsskildringar av en värld där alla samhällsstrukturer har kollapsat och där människor drivs på flykt av torka, bränder och hunger är suggestiva visioner av möjliga konsekvenser av de nu pågående klimatförändringarna.

Bilden av ett Norge, och underförstått av resten av Europa eller världen, som år 2064 i många avseenden befinner sig på en primitiv jägar- och samlarnivå är förvisso tankeväckande. En dystopis förmåga att övertyga sitter emellertid i vardagsdetaljerna. En skildring av katastrofens förlopp, och inte bara av dess konsekvenser, hade för min del varit betydligt mer fantasieggande. Dessutom känns det märkligt att romanens värld inte har rört sig ett steg framåt från vår tids digitala kommunikation. Internet, mobiltelefoni och e-post tycks i romanen ha slagits ut från en nivå som motsvarar dagens. 

En större omsorg om detaljerna hade definitivt fått en så angelägen roman att tala betydligt starkare.