Dokumentär

Titel: Världens vackraste pojke

Visas på: Bio

Medverkande: Björn Andrésen

Regi: Kristina Lindström, Kristian Petri

Speltid: 87 min

Betyg: 3

Presskonferens i London 1971; världspremiären av "Döden i Venedig". Regissören Luchino Visconti får en fråga om det svenska stjärnskottet Björn Andrésen som spelar Tazio – själva personifikationen av ungdomlig skönhet, som också blir en besatthet för filmens huvudperson. Där och då fäller Visconti ett omdöme som sedan ska följa svensken som en förbannelse. Han dubbas till "världens vackraste pojke".

Duon Kristina Lindström och Kristian Petri har tidigare gjort den mycket sevärda dokumentären "Tystnaden" – om musikstudion och skivbolaget Silence. Denna gång gör de en djupdykning i Björn Andrésens liv, som visar sig innehålla en hel del dramatik även utöver tiden som barnstjärna. Men det börjar ändå där, när tonåringen efter filmens succé inleder en motvillig tid i det internationella rampljuset.

"Världens vackraste pojke" är berättelsen om en ung man som redan i tonåren blir dyrkad på grund av sitt utseende, med allt vad det innebär av objektifiering och utsatthet. Till följd av bristande självförtroende och påtryckningar utifrån dras han allt djupare in i ett moras av kändisskap och ensamhet.

Numera har Björn Andrésen distanserat sig från sitt förflutna; med långt hår och skägg vandrar han gatan fram med rocken flaxande kring sin magra kropp. Bakom det åldrade vargansiktet gömmer sig dock en sårbar själ med många ärr, inte minst från förlusten av mamman i tidiga år. Det är i de mest vardagliga scenerna som filmen lyser starkast, och Andrésen gör ett gripande intryck i sin vånda över hyreskontrakt och ett trassligt förhållande. Andra inslag känns mer sökta, som när regissörerna arrangerar återföreningar med bekanta från förr eller låter Andrésen spöklikt vandra runt på gamla inspelningsplatser.

Samtidigt som filmen utmålar processen kring "Döden i Venedig" som ett slags övergrepp på den blyge tonåringen, närmar sig "Världens vackraste pojke" själv gränsen mot det alltför privata i sin skildring av smärtpunkterna i den numera åldrande mannens liv. Som utomstående är det svårt att avgöra om filmen har gett Andrésen en välbehövlig möjlighet att bearbeta sina själsliga sår, eller om den utgör ännu ett kapitel i exploateringen av en sårbar person som mot sin vilja hamnat i rampljuset.