Dokumentär

Titel: Brevfilmen

Premiär: 19 mars på bio och SF Anytime

Regi: Stefan Jarl

Speltid: 80 min

Betyg: 2

Det är legendaren Stefan Jarls videokorrespondens med den danske kollegan Carsten Brandt som nu har fått distribution. Men som film framstår den som en ofärdig produkt. Åtminstone för en utomstående publik. Visserligen skänker det obearbetade de små filmerna en mer privat kvalitet, men det kräver att tittaren är ett superfan av Jarl.

Det mesta går även i dyster moll. Jarl oroar sig för naturens hämnd, kemikalierna i vårt grundvatten och för de växande klassklyftorna. Han återanvänder gamla intervjuer och gör några nya, både med forskare och experter, men alla är plågsamt långa och oklippta. Mer än något annat verkar Jarl oroa sig för döden. Både sin egen och sin cancersjuke kamrat Carstens. Jarl söker vägledning hos sin gamle vän Jan Myrdal, som i långa sekvenser orerar rörigt om Marx.

Här finns också vackra bilder av naturen och tåg som rullar fram genom snödimma – och på döda djur. Jarl spekulerar pessimistiskt om djuren dött av förgiftat vatten. Lodjuren håller på att försvinna och hur länge har vi råd med hackspetten, undrar Jarl, och han frågar sig om marknadskrafterna har förblindat oss från möjligheten till all form av humanism. 

Ibland tillåter Jarl även ett mer positivt livsbejakande. Till exempel när han dokumenterar en god middag. Det ser gott ut när kocken pudrar rabarberpudding med rosendamm. Men frågan är varför jag tittar på det?