Édouard Louis debuterade 2014 med boken "Göra sig kvitt Eddy Bellegueule". Uppväxtskildringen från småstaden Hallencourt i norra Frankrike hyllades och gjorde honom snabbt till en av landets mest omtalade unga författare. Därefter kom "Våldets historia", som handlar om en våldtäkt som författaren utsattes för. Sedan kom "Vem dödade min far", i vilken Louis skildrar relationen till sin pappa.
Böckerna präglas av en flytande gräns mellan verklighet och litteratur, och är ett utforskande av våld och hur våld reproduceras (författaren titulerar sig numera också sociolog). Samma sak gäller hans senaste bok, "En kvinnas frigörelse", som nu finns på svenska. Nu är det modern Moniques tur att stå i centrum. Boken liknar i mångt och mycket "Vem dödade min far" och ibland berättas samma historia – fast ur ett annat perspektiv. Louis beskriver sin mammas liv som kringskuret av graviditet, patriarkat och fattigdom.
Édouard Louis debutbok inleds på följande sätt: "Från min barndom har jag inte ett enda positivt minne. Jag vill inte påstå att jag aldrig, under dessa år, upplevde känslor av lycka eller glädje. Jag menar bara att lidandet är diktatoriskt: det utplånar allt som inte omfattas av dess ordning." Det är faktiskt tröstande meningar – om man läser dem noggrant. Allt var inte lidande, även om det nu är vad som finns kvar.
Det är som om Louis i sitt författarskap söker upp smärtpunkterna i ett försök att ta hämnd och utplåna dem, eller åtminstone deras verkan. I "En kvinnas frigörelse" förklarar Louis att han vill skriva samma historia om och om igen (det här är tredje boken om den egna familjen) till dess att det som döljer sig där bakom börjar sippra fram. Louis är dock inte rädd för att upprepa sig och bli tjatig. Att skriva om en människa som modern, menar han, innebär bara det att skriva mot litteraturen – inte med den.
Louis är dock inte ensam om att skriva den här sortens historier. Jag tänker till exempel på romanen "Ladivine" (som handlar om inverterad rasism och klassförakt) av den franska författaren Marie Ndiaye, i vilken huvudpersonen Clarisse förnekar sin fattiga svarta mor för att själv kunna passera som medelklass. En bok som Louis själv återkommer till i sitt författarskap är Peter Handkes bok "Berättelse om ett liv", som även den handlar om en utblottad mor. Så helt motströms går han ändå inte.
Filosofen Arthur Schopenhauer, vars svartsynta grubblerier stundtals förmår skänka den ljuvaste tröst, skriver i "Aforismer i levnadsvishet" att livet är en pendel mellan ledan och smärtan: "Nöd och brist avlar smärta, säkerhet och överflöd leda. Därför ser vi den lägre folkklassen i ständig kamp mot nöden, alltså smärtan, däremot är den rika […] i en ihållande och ofta rent förtvivlad kamp mot ledan." Men inte ens så "rättvist" tycks livet vara; Édouard Louis beskriver både ledan och nöden. Han skriver att Moniques liv stelnat i förtid av landsbygdens tristess och makens elakhet, och att det, trots att hon bara var 40 år, inte längre fanns något som kunde hända. Det är djupt sorgligt att läsa om hur livet glider Monique ur händerna, men också hoppfullt eftersom hon mot alla odds ändå kommer loss. Även om också den glädjen blir kantstött av det kapitalistiska systemet som det till syvende och sist inte tycks gå att ta sig ur.