Så går det till i kulturvärldens mörka källare

Elise Karlsson levandegör i romanen "Smuts" den tystnadskultur som möjliggör övergrepp och förtryck i "konstens namn".

I romanen "Smuts" skildrar Elise Karlsson kulturvärldens mer ljusskygga miljöer. Hon var en av de 18 kvinnor som i Dagens Nyheter vittnade mot den så kallade kulturprofilen.

I romanen "Smuts" skildrar Elise Karlsson kulturvärldens mer ljusskygga miljöer. Hon var en av de 18 kvinnor som i Dagens Nyheter vittnade mot den så kallade kulturprofilen.

Foto: Stefan Jerrevång/TT

Recension2021-09-18 06:50
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Roman

Elise Karlsson 

Smuts

Natur & Kultur

Debatten efter metoo har kretsat kring medieetik och drevmentalitet. Elise Karlssons roman "Smuts" fokuserar i stället på hur makt fungerar och legitimeras på gruppnivå. Hon var själv en av de kvinnor som 2017 vittnade mot den så kallade kulturprofilen i Dagens Nyheter och känner väl till den miljö som hon skildrar. Författaren har själv sagt att hon hoppas att boken leder till diskussioner.

Boken följer författaren Hélène som får frågan om hon vill medverka i en produktion som sätts upp av det teatersällskap hon en gång tillhört. Hon lever med ett trauma från den tiden. Det var en miljö av maktmissbruk, övergrepp och psykisk misshandel. Men för att göra upp med det förflutna tackar hon ja.

Hélène har ett distanserat utifrånperspektiv på sällskapet – men sveps med i gruppmentaliteten. Till exempel är hon en av alla som inte säger något när den unga Maria kommer till repetitionerna med blåmärken likt "öar" på kroppen. Men sakta blottläggs gruppens hemligheter och kvar står en rad små människor som behöver sona för sina handlingar, även om de har agerat i "konstens namn".

Sällskapet styrs av det maktfullkomliga paret Mikaela och Serner, där den senare bara anas i berättelsens utkanter. Likheterna med verklighetens Forum är många, men författaren har sagt att hon främst skildrar en återkommande miljö inom kulturvärlden. Och det är inte förövaren som intresserar henne, utan systemet som legitimeras och reproduceras av alla inblandade. Här finns inget av det systerskap som det pratades om under metoo.

Boken väcker frågor om godhet och ansvar. Ta till exempel Mikaela, hon är på toppen men ändå fast i tillvaron. Har hon makt att bryta sig fri? Är hon offer eller förövare?

Elise Karlsson levandegör skickligt den sektliknande atmosfären där människor både konkurrerar och sammansvetsas. Det är både obehagligt och poetiskt. Det mättade och stringenta språket är också fullt av vemod. Det en gång esoteriska sällskapet möter verklighetens skoningslösa ljus.

Jag har dock aningen svårt för Hélènes distanserade hållning och undrar om det inte hade varit mer effektfullt att skildra tiden då hon först kom till sällskapet. Om man vill att läsaren ska uppleva maktmekanismerna mer direkt. Samtidigt är det här en post-metoo-roman. Det är inte konstigt att vårt nya kritiska seende reflekteras i litteraturen.