I "Bladet från munnen" tar 90-åriga Elsie Johansson äntligen ett nappatag med skambelagd sexualitet, ömtålig religiositet och annat som var tabubelagt då hon var barn. Då skulle en flicka "Lyda. Niga fint. Svara tydligt. Vara rädd om låneböcker... Och inte inbilla sig att man e nån." "Men om man e nån då?", frågar hon.
Snoka inte efter människor bakom figurerna, säger författaren om sin bok, som är hälften sanning, hälften dikt, vare sig hon tilltalar läsaren direkt eller bjuder på berättelser, dikter och drömmar. Mest gripande är hennes barndomsglimtar och skildringen av två åldrande makar. Värme och kärlek strålar ut från kyffet som var hennes barndomshem, och vad mer behöver sägas om tvåsamheten än: "Vi vilar i tilliten."
Sexavdelningen är skraltigare. Vad gamla människor gör med varandra i duschen är fullkomligt ointressant, anser jag. De dörrarna slogs in för årtionden sedan. Johansson är alltså för sent ute när hon vill "bidra till en mer förlåtande och förlösande inställning till den naturliga och kroppsliga livsglädjen". Att författaren först nu på allvar förmår ta sig ur skuggan av den tid då man tutade i barn att storken kom med bebisarna är hisnande och säger en del om det strupgrepp som uppväxten behåller på en människa.
Beträffande Elsie Johansson och religionen berättar hon om hur hon som 10-åring blev "barnfrälst" med missionärsdrömmar och olyckligtvis gifte sig som 18-åring på sin konfirmationsprästs inrådan, för att inte riskera att begå synden sex utanför äktenskapet. Nyligen gick hon ur Svenska kyrkan eftersom trosbekännelsen blev för mycket för henne. "Bladet från munnen" berättar mycket om författaren. Vi får veta att hon ogillade sitt dopnamn, att hon var bäst i klassen och att hon redan som liten hittade på sagor. Fram till det att hon var runt 13 år ägde hon hela världen. Men så började hon realskolan och självkänslan dalade och ville inte låta sig repareras ens när hon blev känd författare.
I boken ingår novellen "Belöningen" som handlar om pensionären som fick en graverad kristallskål fylld med praliner som tack för ett helt livs slit och nära nog blev mördare när hustrun lät sin besvikelse ta sig uttryck i hån. Texten rymmer ett raseri, en utsatthet och en kärv ömhet som ingen annan än Johansson skulle kunnat sätta ord på. "En grön termos" tar upp dels frikyrkligt bigotteri som driver en människa in i ensamhet och död, dels förbjuden lesbisk kärlek från den tid då den stämplades som kriminell och hemlighölls så totalt att inte ens den tillbedda hade en aning om sin roll i en annans liv. "Trasor" är en kort text om den grymhet som vuxna och barn kan ge uttryck för, och den spetsar läsaren på en förtvivlan så stark att den står och darrar långt efter läsningen. Texten "Ofrivilligt förflyttad" framhålls särskilt av författaren. Mig lämnar den dock oberörd, trots att den beskriver upprörande händelser som hur en vuxen sviker ett barns tillit och hur en man köper sig rätten att utnyttja och våldföra sig på en ung kvinna.
Elsie Johansson kallar "Bladet från munnen" för sitt sista skrivprojekt och det går ut på att ge sig i kast med skam och skuld framtvingade av stolliga tabun. Hon lämnar den litterära arenan med samma värme, kärva humor och jordnära självklarhet som från första stund har gjort henne så älskad.