För Vivian Gornick är hemstaden New York såväl ett livslångt äventyr som själva navet i hennes skrivande. "Den udda kvinnan och staden" är en högst personlig och osentimental New York-hyllning. Det är också en bok om kvinnors liv och erfarenheter, och en samling fängslande vandringar genom skönlitteraturen.
Jag blir glad att Natur & Kultur ger ut Gornick nu, eftersom hon är en outtröttlig, spännande och prisbelönt röst inom den amerikanska kulturdebatten. År 1969 gav hon med sin tidningsartikel "The next great moment in history is theirs" luft under vingarna åt gruppen New York Radical Feminists. Sedan dess har hon både hunnit ta avstånd från den radikala kvinnorörelsens dogmatiska hållning (men förblivit övertygad feminist) och skrivit en rad essäer och biografier.
Förra året utkom hennes kultbok "Starka band" från 1987 (en titel som inte helt återger komplexiteten i originalets "Fierce attachments"). Inger Johanssons översättning hade getts ut på svenska tidigare, av Brombergs samma år som boken utkom i USA, men då med titeln "Starka bindningar". Sedan dess har det varit tyst om Gornick i Sverige – fram till nu.
"Den udda kvinnan och staden" är en fortsättning på "Starka band" men kan också läsas fristående. Den har faktiskt lika mycket gemensamt med essäsamlingen "Approaching eye level" från 1996. Vivian Gornick har till och med ordagrant arbetat in några kortare stycken från denna i "Den udda kvinnan och staden". I båda är berättarrösten Gornicks alter ego, och i båda återkommer vännen Leonard som huvudpersonens partner och motröst.
Gornicks berättarteknik påminner en del om Rachel Cusks bejublade romantrilogi. Huvudpersonen i boken är ensamstående, hon har ett stort nätverk av både nära och mer avlägsna bekanta, samt två skilsmässor och flera förhållanden i bagaget. Ute på Manhattans gator pratar hon med förbipasserande och medpassagerare i lokaltrafiken och fångar upp till synes banala vardagsscener. I allt detta väver hon in referenser till både kanoniserade och i dag mindre ihågkomna författare.
"Den udda kvinnan" är ett begrepp som hos Gornick alltid syftar på klassiska feminister som hon själv, en politisk hållning som oavsett årtionde och graden av jämställdhet alltid har mött misstänksamhet, motstånd och förlöjligande. Uttrycket lånar hon från George Gissings 1800-talsklassiker "Udda kvinnor", liksom hennes jämnåriga kollega Gail Godwin en gång gjorde i sin feministiska 1970-talsklassiker "The odd woman".
Mycket handlar om tidens gång; Vivian Gornick skriver om sin uppväxt i 1940-talets New York, liksom om veckorna efter attackerna den elfte september 2001. Hon blickar tillbaka på sin egen klassresa från Bronx arbetarkvarter till konstnärernas Greenwich Village, och på åren fulla av skrivkramp, besvikelser och bakslag. Åldrandet ger perspektiv på den osynliga "skiljevägg" som ofta fanns mellan henne och hennes älskare, en brist i hennes sexuella relationer som hon aldrig kom att acceptera. Hon besöker sin vän Alice, som i och med flytten till ett serviceboende förlorade all den intellektuella stimulans som hon behövde för ett värdigt liv. Allvarsamt och vardagsnära berättar Gornick detsamma som Netflixserien "Grace och Frankie" – 80-åringarna är de nya 60-åringarna, men samhället har ännu inte ställt om för det.
Både som självbiografi och som en skildring av vår tids New York är Gornicks bok i en klass för sig.