Konstfilm
Titel: Awaken
Premiär: Bio 9 juli
I rollerna: Agnes Anderson, Tashi Garey Bassam, Liv Tyler
Regi: Tom Löwe
Speltid: 82 min
Betyg: 3
Fotografen och regissören Tom Löwe vill med sin film "Awaken" skapa en manifestation av Existensen med stort E, "ett ode till Kosmos". Flummigt, absolut, men i utförandet är det nog så tydligt och handfast. Han har filmat i över 30 länder och hittat utsökt hänförande bildsekvenser som kompositören Joseph Trapanese sedan fingertoppskänslig tonsatt. Liv Tyler läser emellanåt upp texter som fördjupar ytterligare.
Filmen startar dock helt tyst med några unga kvinnor med facklor i händerna som i slow motion vandrar ned till en sjö. På vägen under den knappt halvannan timme långa filmen blir det bland mycket annat dansande ballerinor i naturmiljö, utsmyckade indiska elefanter, karneval i Bolivia, färgsprakande religiösa ceremonier i Thailand, traditionellt klädda rurala människor i Tyskland och Schweiz och mycket annat.
Perspektiven är också mycket varierade, från undervattensbilder till hisnande fågelperspektiv.
En del sekvenser kan påminna om att se bilderna från skärmsläckaren på datorn få liv, eller som albumomslag gjorda av Hipgnosis eller de kultkonstnären Roger Dean gjorde på 70-talet. Det är stundom bedövande vackert, visst kan man kalla en del för snudd på kitsch, delfiner i solnedgång tangerar absolut. Men mycket är i betraktarens öga och samtidig är det också en viktig påminnelse i dessa gråtider som varit hur mycket fantastiskt det finns här på jorden. Både av det som naturen själv skapat, och av det som människan åstadkommit. Ett ödsligt nordklot med vidsträckta isvidder kontrasterar mot den futuristiska skönheten hos Dubais skyskrapor.
Ibland är skillnaden hårfin mot exotism när Löwe hälsar på i mongoliska hyddor eller hos andra moderna nomader. Aldrig så vackra bilder på fattiga fiskare som sitter uppkrupna på nödtorftigt ihopsatta störar ute i havet blir trots bildskönheten mest en påminnelse om tuffa och fattiga villkor.
Det finns släktskap med en film som "Koyaanisqatsi" och dess regissör Godfrey Reggio exekutiv producent här. Philip Glass musik till den var dock snäppet bättre än Tapaneses även om den är kongenial med bilderna.
Som helhet en monumental upplevelse och helt klart en uppmuntrande stund. Inte minst blir reslusten alltmer påträngande.
