Här kommer landets skarpaste reportageskrivare farande på cykel genom samtiden. Vilket roligt grepp han tagit, Peter Kadhammar. I nio reportage porträtterar han en rad svenskar och den röda tråden är frihetsmaskinen cykeln.
Vi får möta kriminelle Micke, som tjänat bra på cykelstölder. Sjukvårdsbiträdet Anja från Karelen, som blev föreståndare på Judiska sjukhemmet i Stockholm. KD-politikern Sara Skyttedal. Cykelbudet Touqer från Pakistan, jäktande fram i chockrosa jacka och pizzalåda på ryggen. Bröderna Gösta, Erik, Tomas och Sture från Fåglum. Cyklande polisen Louise. Greklandsfödde Fotios som ansvarar för garderoben på restaurangen Prinsen. Cykelmiljardären Salvatore i sin jättevilla på Djurgården. Och alkoholisterna Lennart och Stefan på rökbänken.
Som ni ser – ett spännande tvärsnitt ur samtiden. Det kunde blivit lite väl pedagogiskt – men inte tillsammans med Kadhammar, flitigt antecknande i sitt block. Han skriver så till synes lätt, följer sina intervjupersoners liv med precis lagom långa tidshopp och perspektivskiftningar. Ibland får man läsa två gånger, eftersom Kadhammar skriver med sådant flyt att man kan råka flyga förbi de många, intressanta detaljerna – och avgrunderna.
"Cykeltjuven" är ett högklassigt reportage. Väldigt långt från klickjournalistikens överdrivna "hooks" som ska få oss att klicka på en lockande rubrik för att sedan sucka besviket över skräpet man får.
Peter Kadhammar närmar sig sina intervjupersoner i cirklar, kommer närmare och närmare, som en nosande hund, till sist går han tätt bredvid dem – eller cyklar med dem. Han ser inte överifrån med exotiserande blick, inte heller underifrån med beundran. Utan just från sidan. Hans blick är inte värderande, utan på ett förunderligt sätt personligt saklig.
Om jag ska jämföra honom med någon annan journalist så får det bli med en av mina största idoler: Martha Gellhorn. Hon var under några år gift med Ernest Hemingway, men var mest en fantastisk reporter i sin egen rätt. Hon använder just det här vardagliga, kringliga sättet att närma sig och komma tätt inpå. Har ni inte läst henne, så gör det.
Alla personer i "Cykeltjuven" har bara förnamn (förutom bröderna Fåglum). I något fall kan jag känna att det är uteslutande – bara "vi" invigda fattar ju att Sara i knallrött är EU-parlamentarikern Skyttedal och att cykelkungen Salvatore är industrimagnaten Grimaldi. Eller, det kanske de flesta fattar eller googlar. Men ändå, jag har alltid svårt för sådant som är för invigda. Det är faktiskt min enda lilla invändning – jag förstår ju också varför Kadhammar valt att göra så. Då blir toppolitikern och fyllona på jämbördig fot, behandlade med samma respekt.
Man får reda på mycket i boken: Bröderna Fåglum slet livet ur sig som tävlingscyklister och såg det som ett jobb som skulle göras. Sara Skyttedal fick IQ 128 på intelligenstestet, en pinne från att kvala in i Mensa. Hon hade social fobi och växte upp i ett trasigt hem, där hon fick ta ansvaret. Kanske är det kapitlet om Skyttedal som fastnar allra mest, hennes sammansatta person som ibland gör Peter Kadhammar rädd, och så vardagslivet som kommunalråd i Linköping. (Ett litet fel där – salen där fullmäktige i staden sammanträder heter Krouthénsalen, inte Kruthénsalen.)
Sammanfattning: En lysande reportagebok. Lika delar flyhänt och angelägen. Inget fegismys, heller inget målsökande efter elände. Otroligt välskriven. Respekt.