Litteratur

Maria Broberg

Bakvatten

Norstedts

Inte sedan Susanna Alakoskis "Svinalängorna" har jag läst en så drabbande svensk debutroman som Maria Brobergs "Bakvatten". Fokus ligger på pojken Håkan och varför han blir den han blir.

Boken blottlägger en tragedi. Ändå bottnar den i vardagen i en norrländsk by vid mitten av 1900-talet. Med osentimental medkänsla lyfter Broberg fram sina gestalter.

En språklig stelhet tynger stundom berättelsen, men det väger lätt mot det allvar som präglar detta förstlingsverk om passion och egoism, om omtanke och ömhetstörst, om grymhet och utanförskap – och om den obevekliga slumpen.

I en by där husen är lätt räknade darrar byskvallret runt människorna. Missionshuset är deras fasta punkt och genom skolan och ungarnas makthierarkier formas Håkan, pojken full av ömhetstörst och frustration, som blir ödets lekboll. I denna by försvinner ett barn spårlöst och ger fart åt det pyrande hatet mot bygdens "lappdjävlar".

17-årige Assar finns i byn när Margareta flyttar dit med den mycket äldre Hebbe. Assars kärlek till Margareta är romanens hävstång. Håkan blir resultatet av den.

För Håkan är Hebbe hans pappa. Närheten mellan de två skildras underbart. Så dör Hebbe och samen Lars tar hans plats. Broberg visar stark inlevelse också när hon skildrar ett förhållande barn-vuxna som bygger på förståelse men inte kärlek.

Vem formade Håkans liv? Barndomens mobbare, svikarna eller Margareta, Håkans mor, som förledd av musik och passion missade det viktigaste, sina barn? Olika läsare lär ge olika svar.