Ensamma flyktingpojkars oro och väntan

Elin Perssons debutroman "De afghanska sönerna" är en skrämmande aktuell skildring av den svenska flyktingpolitikens baksida.

"De afghanska sönerna" handlar om tre ensamkommande pojkar från Afghanistan som väntar på besked om huruvida de ska utvisas eller få stanna i Sverige.

"De afghanska sönerna" handlar om tre ensamkommande pojkar från Afghanistan som väntar på besked om huruvida de ska utvisas eller få stanna i Sverige.

Foto: Henrik Montgomery/TT

Recension2020-02-08 07:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Litteratur

De afghanska sönerna

Elin Persson

Bonnier Carlsen

För ett par år sedan skapade strömmen av ensamkommande afghanska flyktingpojkar till Sverige stora rubriker. Så även de hårt kritiserade åldersbedömningarna som följde, då majoriteten av pojkarna inte hade några identitetshandlingar som kunde styrka att de var under 18 år, och alltså skulle betraktas som barn. Demonstrationerna kring utvisningarna som följde var intensiva och frågan var en av de mest omdebatterade i det senaste valet.

Flyktingfrågan dominerar fortfarande den politiska agendan och nyligen läste jag ett uttalande av Stefan Löfven där han sade sig vilja begränsa mottagandet ytterligare de kommande åren. Därför är det oerhört angeläget att Elin Persson, socialantropolog med erfarenhet från just HVB-hem, nu debuterar med ungdomsromanen "De afghanska sönerna", som beskriver de ensamkommandes tillvaro.

I berättelsens fokus finns den unga och oerfarna Rebecka, som blir anställd som boendestödjare på hemmet Gnistan. Där bor de ensamkommande tonårspojkarna Ahmed, Hamid och Zaher. Alla tre väntar de på besked från Migrationsverket för att få veta om de ska få stanna i Sverige, samtidigt som en åldersutredning pågår.

Tiden masar sig fram mellan skola och vardagliga sysslor. Även fast pojkarna gör allt de kan för att få den att gå. Tillvaron är mest oro och väntan.

Berättelsen är skriven som ett slags dagbok. Rebecka får lära sig reglerna, att inte röra vid någon, vara oberörd och att lämna jobbet på jobbet. Men rätt snart blir det tydligt att hon inte kan värja sig från den bråddjupa ensamhet och rädsla som präglar pojkarnas liv. Sakta sprider sig en hopplöshet över sidorna.

Rebecka står ofta maktlös. Hon matar pojkarna med ångestdämpande och aktiviteter som ger dem en paus från den psykiska tortyr som är deras vardag. Rebecka, liksom många av de andra anställda, blir gisslan i detta ödesdrama, som förstås inte kan sluta lyckligt. Framför allt inte om man erinrar sig hur det faktiskt gick för majoriteten av de afghanska pojkarna, som efter den långa väntan fick sina åldrar uppskrivna och därefter utvisades.

Genom Elin Perssons roman framstår det med all tydlighet att Sveriges flyktinghantering är omänsklig. Och jag kan bara önska att inte bara ungdomar utan också vuxna, men framför allt våra politiker läser "De afghanska sönerna". Så här kan det inte få fortsätta.