Med "Marmormolnet" avslutar Ernst Brunner den serie om sex biografier som alla utspelar sig huvudsakligen under 1700-talet och mestadels i Stockholm. Bellman, Karl XII, Anckarström, Swedenborg, Johan Helmich Roman och nu till sist Tobias Sergel (1740–1814). Brunner återvänder i boken till jagformen. Sergel själv får komma till tals och på så sätt accentuera det historiska biografiska perspektivet med den nutida författarens egen fantasi och skaparkraft.

Brunner levandegör sina gestalter såväl som staden – myllret av människor, ljud och dofter. Med ett detaljrikt återgivande som på ytan först kan te sig lite monotont, tränger författaren djupt in i sin berättelse och plötsligt är man som läsare omgiven av detta 1700-tal. Det är som om Brunner sätter på läsaren ett par virtuella glasögon och sedan leder henne till trånga stinkande gränder och praktfulla kungagemak – där allt blir avslöjat in i minsta detalj.

Biografin om konstnären och bildhuggaren Tobias Sergel har en tragisk ton. Det är en berättelse om skaparglädje och konstnärens frihet men också om maktens dominans över det förstnämnda och enväldets förtryck av det andra. Till det goda i Sergels liv hörde åren i Rom, vännerna och senare också relationen med Anna-Rella Hellström. Den mörka sidan präglades av hans egen depression och övervikten – men framför allt av kungamaktens krav på vad konstnären skulle producera och föreviga. En tydlig brytpunkt i boken är det ögonblick då Sergel kallas hem från Rom av den nyligen enväldige kungen. När Sergel senare återvänder till Rom tillsammans med den inkognito resande Gustav III blir allt annorlunda. Den magiska atmosfären är bruten.

Ernst Brunner har en varm empati och medkänsla med de karaktärer som han finner den värdig. Särskilt för konstnären men också för det vanliga folket. Det är som om han ställer sig på 1700-talsmänniskans sida mot överhet och galenskap och upprörs över det förtryck som kunde råda från maktens sida. Således klär han av Gustav III in på bara kroppen, allt från hans ruttnande tänder till den totala likgiltighet som kungen kände för människors lidande. Med melankolins självförakt ser Sergel sitt beroende av denne kung och den egna oförmågan att utföra ett eget fritt skapande. Han underordnar sig först kungens alla nycker och sedan även Reuterholms och andra maktmänniskors. "Marmormolnet" blir därmed också en berättelse om skapandets villkor, om konstnärens längtan efter frihet och omvärldens förtryck.

Ernst Brunner har fått betala ett högt pris för sina biografier. Slakten av heliga kor som Karl XII, Swedenborg och Gustav III har inte passerat obemärkt förbi. Som recensent av "Carolus Rex" (2005) fick jag själv ta emot en del upprörda (ibland anonyma) mejl eftersom jag ställde mig på författarens sida. Det finns ett motstånd mot att se det som Brunner vill att vi ska fästa blicken på. Andra har letat detaljfel och kommit med invändningar, själva utan förmåga att levandegöra dessa personer och denna tid, vilket Brunner har lyckats med. Det har funnits en slags motöverföringsreaktion hos vissa kritiker som bara har stärkt mig alltmer i min uppskattning av Brunners historiska författarskap. Tobias Sergels melankoli och tilltagande ensamhet skapar en vemodig epilog också för den läsupplevelse som har varit enorm och lämnat så mycket rikedom efter sig. Tack för den Ernst Brunner.