Att vi människor förorenar såväl luft som jord och vatten på vår enda planet är vida känt. Men det finns en förorening som inte är lika uppmärksammad; vi förorenar också världen med artificiellt ljus.
De flesta av oss tänker säkert att ljus är något positivt. Särskilt nu när höstmörkret faller tungt över våra nordliga trakter. Jovisst, positivt för oss här och nu, men betydligt sämre för de flesta av våra medvarelser på jorden, som är skymnings- och nattaktiva och därmed beroende av naturliga växlingar mellan ljus och mörker för att kunna leva och fortplanta sig.
Människan är ett dagdjur – vi förlitar oss på vår syn. Vi lever nu i vad som kallas antropocen – människans tidsålder. Alltsedan vi tämjde elden har vi strävat efter att jaga mörkret på flykten och därmed, om än omedvetet, rubba hela skapelsens biologiska klocka; solen och månen som i en urgammal rytm avlöser varandra på himlavalvet.
Biologen och fladdermusexperten Johan Eklöf beskriver i "Mörkermanifestet" på ett drabbande sätt hur riktigt nattmörker för de flesta människor numera är närmast okänt. Våra städer och vägar strålar sitt ljus långt ut i rymden. På 1500-talet kunde astronomen Tycho Brahe namnge 777 stjärnor "med obeväpnat öga" (det vill säga utan hjälpmedel) från sitt observatorium på ön Ven i Öresund. Men många nutida människor har aldrig sett en stjärnhimmel.
Bristen på naturligt mörker är inte bara en fattigdom utan också något som hos människan kan orsaka brist på hormonet melatonin och därmed såväl sömnstörningar som övervikt och depression. Men mest och värst drabbas som så ofta djuren. Vi befinner oss nu i vad forskarna kallar det sjätte massutdöendet, fullt jämförbart med när dinosaurierna utplånades för 65 miljoner år sedan. Då berodde det troligen på att en meteorit krockade med jorden. Nu beror det på oss. Inte minst på våra ljusföroreningar. När flyttfåglar, som ofta flyger om natten, inte längre kan navigera efter stjärnorna flyger de vilse. När nykläckta havssköldpaddor orienterar sig efter ljuset för att nå vattnet, styr de i stället mot en upplyst stad på stranden. Artificiellt ljus må vara en fantastisk uppfinning, men den kan också sätta urgamla instinkter ur spel.
För mig blir "Mörkermanifestet" något av en ögonöppnare. Medan jag läser kommer jag ihåg det stora mörkret som i flera veckor härskade över byn där jag bor efter stormen Gudruns härjningar 2005, när strömmen gått och bara en flackande ljuslåga syntes i grannhusens fönster. Att det nu är en raritet har jag inte riktigt insett förut.
Att Johan Eklöf nu jämställer ljusföroreningar med gifter och klimatförändringar – blir det då bara ännu en stenbumling på det skuldberg som människan bär på gentemot moder jord? Jag tycker inte det. Boken är flyhänt skriven, lätt att ta till sig trots sitt tunga innehåll. Eklöf redovisar forskning, egen såväl som andras, skriver om naturen med smittande entusiasm och har en förmåga att plocka ned de stora frågorna till en överskådlig nivå. Det faktum att fladdermössen nu försvinner från fasadbelysta kyrkor är ett exempel. Tillsammans med forskning och fakta bjuds här också på fina naturlyriska partier. När författaren skildrar hur humlerotsätaren, en stor vit nattfjäril, dansar över juniängen i skymningen, är det nästan magi.