Att vi mÀnniskor förorenar sÄvÀl luft som jord och vatten pÄ vÄr enda planet Àr vida kÀnt. Men det finns en förorening som inte Àr lika uppmÀrksammad; vi förorenar ocksÄ vÀrlden med artificiellt ljus.
De flesta av oss tÀnker sÀkert att ljus Àr nÄgot positivt. SÀrskilt nu nÀr höstmörkret faller tungt över vÄra nordliga trakter. Jovisst, positivt för oss hÀr och nu, men betydligt sÀmre för de flesta av vÄra medvarelser pÄ jorden, som Àr skymnings- och nattaktiva och dÀrmed beroende av naturliga vÀxlingar mellan ljus och mörker för att kunna leva och fortplanta sig.
MĂ€nniskan Ă€r ett dagdjur â vi förlitar oss pĂ„ vĂ„r syn. Vi lever nu i vad som kallas antropocen â mĂ€nniskans tidsĂ„lder. Alltsedan vi tĂ€mjde elden har vi strĂ€vat efter att jaga mörkret pĂ„ flykten och dĂ€rmed, om Ă€n omedvetet, rubba hela skapelsens biologiska klocka; solen och mĂ„nen som i en urgammal rytm avlöser varandra pĂ„ himlavalvet.
Biologen och fladdermusexperten Johan Eklöf beskriver i "Mörkermanifestet" pĂ„ ett drabbande sĂ€tt hur riktigt nattmörker för de flesta mĂ€nniskor numera Ă€r nĂ€rmast okĂ€nt. VĂ„ra stĂ€der och vĂ€gar strĂ„lar sitt ljus lĂ„ngt ut i rymden. PĂ„ 1500-talet kunde astronomen Tycho Brahe namnge 777 stjĂ€rnor "med obevĂ€pnat öga" (det vill sĂ€ga utan hjĂ€lpmedel) frĂ„n sitt observatorium pĂ„ ön Ven i Ăresund. Men mĂ„nga nutida mĂ€nniskor har aldrig sett en stjĂ€rnhimmel.
Bristen pÄ naturligt mörker Àr inte bara en fattigdom utan ocksÄ nÄgot som hos mÀnniskan kan orsaka brist pÄ hormonet melatonin och dÀrmed sÄvÀl sömnstörningar som övervikt och depression. Men mest och vÀrst drabbas som sÄ ofta djuren. Vi befinner oss nu i vad forskarna kallar det sjÀtte massutdöendet, fullt jÀmförbart med nÀr dinosaurierna utplÄnades för 65 miljoner Är sedan. DÄ berodde det troligen pÄ att en meteorit krockade med jorden. Nu beror det pÄ oss. Inte minst pÄ vÄra ljusföroreningar. NÀr flyttfÄglar, som ofta flyger om natten, inte lÀngre kan navigera efter stjÀrnorna flyger de vilse. NÀr nyklÀckta havssköldpaddor orienterar sig efter ljuset för att nÄ vattnet, styr de i stÀllet mot en upplyst stad pÄ stranden. Artificiellt ljus mÄ vara en fantastisk uppfinning, men den kan ocksÄ sÀtta urgamla instinkter ur spel.
För mig blir "Mörkermanifestet" nÄgot av en ögonöppnare. Medan jag lÀser kommer jag ihÄg det stora mörkret som i flera veckor hÀrskade över byn dÀr jag bor efter stormen Gudruns hÀrjningar 2005, nÀr strömmen gÄtt och bara en flackande ljuslÄga syntes i grannhusens fönster. Att det nu Àr en raritet har jag inte riktigt insett förut.
Att Johan Eklöf nu jĂ€mstĂ€ller ljusföroreningar med gifter och klimatförĂ€ndringar â blir det dĂ„ bara Ă€nnu en stenbumling pĂ„ det skuldberg som mĂ€nniskan bĂ€r pĂ„ gentemot moder jord? Jag tycker inte det. Boken Ă€r flyhĂ€nt skriven, lĂ€tt att ta till sig trots sitt tunga innehĂ„ll. Eklöf redovisar forskning, egen sĂ„vĂ€l som andras, skriver om naturen med smittande entusiasm och har en förmĂ„ga att plocka ned de stora frĂ„gorna till en överskĂ„dlig nivĂ„. Det faktum att fladdermössen nu försvinner frĂ„n fasadbelysta kyrkor Ă€r ett exempel. Tillsammans med forskning och fakta bjuds hĂ€r ocksĂ„ pĂ„ fina naturlyriska partier. NĂ€r författaren skildrar hur humlerotsĂ€taren, en stor vit nattfjĂ€ril, dansar över juniĂ€ngen i skymningen, Ă€r det nĂ€stan magi.