"Scener från hovet" består av två berättelser; den längre titelberättelsen och den kortare "Morgondagens småstad". Den första är en skruvad uppväxtskildring som vill släppa taget om verkligheten – och som trots inskrivet motstånd också får göra det. Om Mats Kolmisoppi i tidigare böcker balanserat på gränsen till det absurda vågar han nu äntligen språnget.
Kolmisoppi berättar en historia vars tema känns igen från Bernard Shaws pjäs "Pygmalion" – mer känd i form av musikalen "My fair lady" och dess många epigoner – i vilken den oborstade Londonbönan Eliza av professor Higgins ska lära sig att tala och föra sig som en kultiverad dam. Här är det i stället bröderna Korrhonen i 1980-talets Lidköping som mot sin natur – de gillar grillchips och videovåld – av sina föräldrar ska fostras till att uppskatta Goldbergvariationerna och fina viner.
De invandrade finska föräldrarna kommer inte längre på sin klassresa – de har nått medelklassen – och det dags för sönerna att ta över stafettpinnen. Föräldrarna är trogna rojalister och siktar högt; släktens röda blod ska blandas med det blå. Men yngste sonen Filip – som även för ordet – är en revolutionär grubblare som gör uppror mot sina despoter.
Vad vill vi och vad har vi lärt oss att vilja? Vad gillar vi och vad har vi fostrats till att tycka om? Mats Kolmisoppi försöker skilja ut de sociala konstruktionerna från det som har en botten i oss. Ibland skymmer den teoretiska byggnadsställningen den både komiska och tragiska berättelsen. Men när berättelsen vilar i något mer personligt träffar den mitt i prick.
Fler scener från hovet hade dock varit på sin plats – särskilt då "Morgondagens småstad" är en rörig sak som får en att tänka på tv-serien "Black mirror". Det är en existentialistisk science fiction-berättelse om en man som dör. Men egentligen dör bara hans kropp. Mannens medvetande laddas enligt hans önskan upp i en digital småstad där livet fortgår som innan. Han har också möjlighet att nu lägga till vad han önskade och tyckte sig sakna i det riktiga livet. Han väljer att leva i ett polyamoröst förhållande med sina tre förlorade kärlekar – och att förestå ett kondis som bakar goda Budapestbakelser.
Nog är det många av oss har en vana att flytta från månen bara för att återigen inrätta oss som på månen, som Robert Musil skriver i sitt mastodontverk "Mannen utan egenskaper". Men är människan verkligen så fantasilös och styrd att det enda hon vet är att återskapa det som hon är bekant med? Det är en av många syrliga karameller som berättelsen ger oss att suga på. Liksom frågan om varför ett eget kungarike skulle vara mer eftersträvansvärt än ett eget kondis.
Vad förenar då berättelserna? I den ena ligger livet framför huvudpersonen, i den andra ligger livet bakom dito. Det man hoppas på och det som aldrig blev, är det vad som egentligen konstituerar våra liv? Men själva levandet då, det som pågår just nu, när du läser den här texten? Mats Kolmisoppi summerar vår smula av evigheten i en kolmisoppisk gökunge, det vill säga ett insmuget narrativ som egentligen inte hör till helheten. Det är det allmänmänskliga och synbart futtiga som är det enda sanna i livet. Kung eller undersåte, kulturbarn eller dotter till en mjölkbonde – alla unnas vi ändå det ofattbara: att som människor få leva några år på jorden och lojt stirra ut genom fönster eller borra in näsan i pälsen på en älskad hund.