Peter Nádas prosa är en litterär häxvirvel. Som läsare sugs man in och behärskas av hans cykloniska kraft – en totalitet av liv och undergång och tanke. Mer i detalj möter läsaren en verklighet där scenen heter Ungern, judendom och kommunism i en föreställning om historiens stora sönderfall i Centraleuropa och om en pojke som blir författare och umgås med orden som vore de mystiska varelser.

"Illuminerade detaljer 1" är alltså en självbiografi, en gigantisk berättelse i ett nästan sexhundrasidigt kapitel där allting hänger samman som verkligheten faktiskt gör, fast våra kognitiva begränsningar säger någonting mer åtskiljande. Det här är världen, säger Nádas, den är just så här omständlig och tilltrasslad. Att acceptera hans prosa är att underkasta sig, som man gör i ett stort arkiv eller framför ett fjällandskap.

Född 1942, uppvuxen inom judendomen men kalvinistiskt döpt, med kommunistiska föräldrar från det som en gång var ett stort kejsardöme och med ett arv av stor intelligens, intellektuell besatthet och förföljelse som övergår mer fredliga förstånd – detta är Peter Nádas. Ungerns pilkorsare stod inte nazisterna efter i grymhet, kanske i effektivitet, och den institutionella dumheten i det sovjetiska plansamhället liknar förstås ingenting annat. Föräldrarna hade kämpat underjordiskt, men idealism är aldrig i längden förenligt med kommunism. Fadern begår självmord några år efter Ungernrevolten 1956, utesluten och förnedrad, modern dog strax innan revolten.

"Illuminerade detaljer 1" är visserligen en bok om allting som gick fel i vår trasiga världsdel under förra århundradet, men framför allt är det en skildring av författarens väg till orden, dessa märkliga företeelser som står stirrande och vilsna framför sina företeelser. Ända tills man har satt dem på plats, har förstått deras kluvna natur och gestaltande förvillelser; att utsäga ett och betyda något annat. Detta märkliga Europa kan till och med slita sönder orden med sina ideologier, som atombomben sliter isär elementarpartiklarna. Kommunismen har sina ord. Jiddisch, tyskan, ungerskan har sina. Men vad gör dessa krumelurer? Pojken Peter tar dem på fysiskt allvar, men de smiter undan, de påminner om andra ord på ett misstänkt sätt, och så finns verkligheten där tätt intill, men liknar den verkligen orden?

Sedan har vi förstås företeelserna, tingen, familjen och människorna. Konturskarpt och djupt avhandlade i all sin säregenhet. Östjudiska minnen, moderns rationalism bland milda pragmatiker, stollar, familjetyranner och skuggor som har förenat sig med glömskan. En detaljrikedom och en kunskapsmängd och ett minne som är smått ohyggliga. En soppterrin med sin slev inleder boken, en soppterrin och sättet att hantera dess slev avslutar den. Den metaforiken kunde säga åtskilligt om vad författaren öser upp på tallriken åt läsarna.

Hos mormodern samlas verklighetens bild. Hon härstammade ur fattigdom och östlig ortodoxi. Hennes språk var en förtrollande blandning av ungerska och jiddisch. Hon silade verkligheten till någonting mycket ålderdomligt. Hon fördömde och missförstod världen. Men hon var något att förhålla sig till, något som gjorde världen gripbar, särskilt för en gryende författare. Sällan är litteratur lika med världen, utom hos Peter Nádas. Frågan är inte om han ska ha Nobelpriset – frågan är hur många han ska ha.