En nioåring i dödsskräck på fjället, hotad av en vuxen man som har dödat hennes renkalv medan januariskymningen djupnar. Så möter läsaren Elsa, sameflickan som är huvudperson i Ann-Helén Laestadius roman "Stöld".
Ja, "Stöld" är onekligen spännande. Men den är mer än så. Den är samtidshistoria. Och den är ett skri av desperation och vanmakt. Romanen för upp i ljuset generationers hat och förakt mot samerna. Likaså den hänsynslösa tjuvjakt med inslag av gravt djurplågeri som fortfarande bedrivs på deras renar – fundamentet i deras liv.
Klimatförändringarna och gamla kulturmönster tas också upp, sedvänjor som kräver att sönerna håller fast vid fädernas näring och att döttrarna stannar bland grytor och barn. Men i stället för att föreläsa gör Laestadius en rafflande berättelse av sitt stoff. Med självmord och förtvivlan och envis kampvilja möter människorna i hennes roman en värld i förvandling.
Titeln "Stöld" syftar på att tjuvjakt på ren rubriceras som stöld och därför får ringa rättslig påföljd om ens någon. Romanen bygger på fakta. Bland annat finns det hundratals anmälningar från samer om tjuvjakt på deras renar, som har fått samma svar: "Förundersökningen nedlagd". Ingen polis kommer när man larmar. Avstånden är ett av skälen. Patrullerna ansvarar för jätteområden. Mer svårsmält är ett annat redovisat skäl; att besiktningsdatum för polisens skoterhjälmar har gått ut!
Ann-Helén Laestadius är själv same men numera bosatt i Solna. 2016 tilldelades hon Augustpriset för sin ungdomsroman "Tio över ett". Nya romanen "Stöld" är hennes första för vuxna, men hela första delen, den som handlar om nioåriga Elsa och hennes värld, är skriven med ett tilltal som vänder sig till både barn och vuxna. Laestadius går in i nioåringens själ med självklar lyhördhet. Man berörs av detta lilla barn, vars "hjärta sjöng" var sällsynt gång hon hörde sin mor skratta. Lika självklart förmår författaren skildra de gamlas utsatthet, där de tynar bort hemma eller på ett äldreboende.
Oemotståndligt skriver Ann-Helén Laestadius om Elsa, denna lilla okuvliga unge, när hon på polisstationen förhör sig om ifall barn kan komma i fängelse. Nej, säger polisen. Först då vågar Elsa dra till med sin lögn om att hon inte har sett vem som har dödat hennes renkalv, den där skymningsstunden i januari uppe på fjället. Men hon såg. Han höll sitt finger hyschande framför läpparna och sedan drog han det över halsen. Då visste hon. Ett knyst och hon var dödens.
I bokens första del finns också den unge, alltid glade Lasse med. Elsa älskar honom så som barn kan. Så tar han sitt liv. Hans äldre syster står på trappan, barfota i snön och bara skriker. Med Lasses död släcks något i Elsa.
Ur Elsas farmor kommer domedagsord och fördömelse över den som dödar sig själv, men prästen lovar Elsa att Lasse kommer till himlen. Och Elsa också. Fast hon har ljugit. Också ensamheten förmår Laestadius att ge ord. Man ser Elsa där hon dag efter dag äter ensam i skolans matsal, medan de "svenska barnen" stimmar ihop.
I bokens andra del har tio år gått. Den unga Elsa har utvecklats till en renskötare lika skicklig som karlarna. Ännu terroriseras hon och samerna av skräck och oro för de illdåd som deras renar utsätts för. Elsa sticker ut. Därför utsättas hon också för personligt hot och skadegörelse. I tredje delen accelererar dramatiken. Liv och död. Det är det som gäller.