"Om tiden och vattnet" är en bok som byter skepnad allt eftersom den behöver; släkthistoria, biografi, essä, reportage, debattbok och väckarklocka. Vi har som bekant 30 år på oss att få ned utsläppen av koldioxid för att förhindra jordens uppvärmning med mer än 1,5 grader. Svårigheten att gå från tanke till insikt och handling är påtaglig. Världen borde stå enad inför klimathotet. Ändå är det så svårt att göra de förändringar som krävs. För en författare som Andri Snaer Magnason, som för övrigt också är fysiker, blir språket ett viktigt redskap för att förstå klimathotet.

Till sin hjälp tar han Islands moderna historia och de släktled bakåt och framåt i tiden som är nåbara för oss. De som vi har mött tidigare i livet och de som nu finns och som kommer att leva vidare efter oss med sina möten. Det skapar en tidsaxel på cirka 250 år av sammanbunden tid. Det är under denna tid som hotet har blivit påtagligt och även måste lösas.

Liksom Island behövde språket för att bli en modern stat, så behöver vi också ett språk för att förstå den uppgift som ligger framför oss. Andri Snaer Magnason finner också ett förlorat språk för att beskriva den storslagna naturen och dess utsatthet. I de fornnordiska berättelserna i den isländska Eddan, korsade i en egen privat religionsfenomenologi med hinduiska myter, hittar han det patos som driver honom att slå på larmklockan. Magnason drar sig inte för att berätta hur det är Audhumbla, den mystiska urkon som gav Ymer mjölk, som har sökt upp och gett honom uppdraget att skriva denna bok för kommande generationers väl. Han ser brister i det vetenskapliga språket och söker sig ut i en poetisk och religiös värld för att berätta om det allvar som nu råder. Ofta återkommer han till Islands och Himalayas jöklar som ett orostecken.

Isar som smälter, hav som stiger, koraller som bleknar och djurarter som försvinner. Världens klimat har genomgått många drastiska förändringar. För första gången är det människan som orsakar dem – och nu på så kort tid. Varför har vi så svårt att förstå detta? Magnason beskriver hur det moderna samhället har skapat en värld där döden inte finns, där köttet ligger plastförpackat och där synliga och osynliga murar blir skygglappar som hindrar oss att se världen som den faktiskt är. Han återkommer ofta till samtal med Dalai Lama som delar hans oro för framtiden – men som han också finner hopp hos.

Här blandas alltså vetenskap med mytologi, politik och biografi. Boken är lärd och engagerande. Släktberättelserna underhåller med fantastiska porträtt och ibland också dråpliga anekdoter. Andri Snaer Magnason väver samman allt till ett upprop för klimatet. Det är också det som gör boken sårbar. De religiösa övertonerna, naturromantiken och ibland också ideologiska och politiska ställningstaganden ger boken en air av det unika. Om syftet nu är att ena oss under en gemensam insikt och uppgift, så riskerar den också att utestänga många läsare. Språket blir helt enkelt alltför exklusivt och privat. Kanske är det ändå vetenskapens sakliga och lite torra rapporter vi bäst behöver för kloka beslut.

Men det gör inte boken mindre läsvärd. Här finns mycket att bli klok av. "Om tiden och vattnet" är skriven före Donald Trumps förlust och innan coronapandemin. En påminnelse om hur nya faktorer ständigt gör sina avtryck i klimatfrågan.