Biopic
Titel: Respect
I rollerna: Jennifer Hudson, Forest Whitaker, Marlon Wayans, Skye Dakota Turner
Regi: Liesl Tommy
Speltid: 145 min
Betyg: 2
Beundrare av souldrottningen Aretha Franklin (och vem är inte det) behöver knappast gå svältfödda. 2019 släpptes den själfulla konsertfilmen "Amazing Grace", och nu är det alltså dags för en regelrätt biopic med den självskrivna titeln "Respect". Regelrätt är dessutom ett sammanfattande ord för filmen som på ackord avhandlar artistens leverne men knappast tar ut svängarna mer än nödvändigt.
Arethas bana var utstakad redan från födseln. Fadern, baptistpastorn C.L. Franklin omgavs av celebriteter från musikbranschen såväl som den sjudande medborgarrättsrörelsen. Han hade beslutat att dottern skulle bli nästa Dinah Washington. Merparten av filmen framställer frigörelsen från mansvärldens översyn och förväntningar, kanaliserad via den manipulativa fadern och senare en våldsbenägen make. Mellan raderna antyds ett djupare mörker, vilket slätas över av Disneydramatugins inneboende nyanslöshet. I många fall upplevs "Respect" som en film från Hayskodens tidvarv, sexscenerna är exempelvis bland de kyskare på denna sida sextiotalet.
Vad som räddar filmen från totalhaveri är dess kompetenta skådespelarensemble och väl genomförda musiknummer. Forest Whitakers timida spel ger nödvändig sympati för den skissartade fadersrollen. Jennifer Hudson känns initialt för mjäkig att axla huvudrollen, till röst som uppenbarelse, men hon växer successivt till sig inför den svettiga finalen. Regissören Liesl Tommy har haft vett nog att låta musikframträdandena få ta plats, och här återfinns ofta den spirituella emfas den resterande filmen saknar.
Religiositeten agerar annars mest krydda, liksom huvudpersonens alkoholism och obefintliga relation till sina barn. Även konflikten mellan karriär och politiskt engagemang är ett intressant uppslag som lämnas för vinden. I stället avslutas filmen med textskyltar och bildspel som staplar bragder, priser, samt handskakningar med mer eller mindre tveksamma presidenter. "Respect" förlitar sig på inslagna genrekonventioner, i stället för att liksom sin huvudrollsinnehavare gå sin egen väg. För att gurgla bort den fadda eftersmaken rekommenderar jag att snabbt slå över till nämnda "Amazing Grace". Här tillåts vi närma oss drottningen genom hennes musikaliska och andliga integritet, utan påklistrade konflikter och dramaturgi.
