År 2006 utkom Walter Kempowskis roman "Alles umsonst" som handlar om andra världskrigets slutskede. Fram till dess hade det ansetts omöjligt för en tysk författare att skriva en stor roman om det krig i vilket tyskarna förödde Europa. Nu kommer boken på svenska med titeln "Allt förgäves". Översättningen är slående bra. Den är Rebecka Kärdes första från tyska. Hon har fångat de små, knappt förnimbara övertonerna i texten. Skärpan, ömheten och den underbara humorn – allt har hon lyckats bevara.
Kempowski var tonåring vid andra världskrigets slut och satt åtta år av efterkrigstiden i sovjetiskt fängelse, anklagad för att ha spionerat för USA. Att hans sista roman genomsyras av närvaro är inte konstigt.
Det är januari 1945. Den ryska armén har börjat sin offensiv mot Tyskland. Samtidigt deklarerar en fast radioröst att undermänniskorna från öst aldrig kommer att sätta sin fot på tysk mark. Sedan blir det "Munterhet i morgonstund" med trallvänliga melodier. Snön yr över en vanskött herrgård nära östtyska gränsen, när romanen börjar. Ägarna är adliga. I grannbyn bor "vanligt folk". Husets ägarinna, skönheten Katharina, har låst in sig i sina privata rum. Mannen är på annat håll. När hon minns deras resor tänker hon på hur snål han var med dricks. Hennes dotter har dött men sonen Peter, 12 år, lever. Han är mycket ensam.
Ruljangsen på godset sköter Tantchen, en 60-årig släkting. Oförvägen och pragmatisk står hon pall, dirigerar tjänstefolket, som består av en polack och två ukrainskor, och ser till att gardinerna tvättas medan man inväntar flykten. Hon och polacken fattar tömmarna till var sitt åkdon när de till sist ger sig iväg. Bara en gång tappar hon fattningen. Det är när en sol-och-vårare har lurat av henne hästen. Ruelsen är kortvarig. Snart har hon hästen hos sig igen.
Livliga scener utspelats på herrgården före flykten i samband med att besökare och flyktingar inkvarteras. Walter Kempowskis romangestalter fortsätter, trots kriget, att utbreda sig om sina sjukdomar, läsa högt ur sina amatörmässiga verk och utdela tjuvnyp. Ändå är de grandiosa i sin blandning av ont och gott och i sin komplexitet. Men sedan är det mest död. Byns illa sedde nazist lägger näsan i allt. På herrgården noterar han att man har gjort klart för förbjuden flykt, men han tiger eftersom han just har tackat ja till fläskgryta. Också denne beskäftige småpåve utrustas av Kempowski med ett hjärta. På slutsidan ger mannen pojken Peter sin plats på en båt mot räddning. Därefter ställer Kempowski en avgörande fråga: "Var allt bra nu?"
Evigheten hör till det som avhandlas. En gammal adjunkt lär sig tysk poesi utantill just för att rädda den till evigheten. Så, vips, är han död. Jag tror att avsnittet är en frän replik till Ray Bradburys naiva passage i "Fahrenheit 451" (1953) om människor som memorerar världslitteraturen för att rädda den från förstörelse
Bokens hjärtpunkt är när den handlingsförlamade Katharina övertalas att gömma en jude. Hon säger ja "och på en sekund blev hon en annan", nu när också hon "ingick i stafetten för att rädda ett människoliv". Att övervinna sin rädsla för vad som kan drabba den egna personen framställs som den ultimata gränsen för vad människan kan uppnå, medan människans krigande står för den ultimata meningslösheten.