Familj/Fantasy
Titel: Emily och den magiska resan
Visas på: Bio
I rollerna: Tipper Seifert-Cleveland, Jenny Lampa, Harriet Slater
Regi: Marcus Ovnell
Speltid: 85 min
Betyg: 2
Emily (Tipper Seifert-Cleveland) är det där barnet som ingen kommer för att hämta efter skolan. Hennes mamma skriver ironiskt nog barnböcker, och är helt upptagen av sitt arbete. Efter att maken dött har hon dessutom stängt av emotionellt, och drar sig undan från sin dotter som bara längtar efter att vara familj igen.
I huset där Emily bor finns ett förbjudet rum, där inne ligger teckningarna som pappan ritade till barnboksserien om Faunutland. En kväll smyger sig Emily dit, och får tag på en bok som hon aldrig har sett förut. När hon bläddrar i den öppnas en magisk portal, och hon transporteras till en mystisk skog. Där träffar hon den lekfulla fen Nightinglar (Jenny Lampa) och hennes hårige vän Belorac. Det visar sig att deras Faunutland är i fara, och att bara ett barn kan rädda dem.
Estetiken är nostalgisk och påminner om barnfilmsklassiker som "Den oändliga historien" (1985) och BBC:s filmatisering av "Narnia" (1988). Det är charmigt med handgjorda specialeffekter och riktiga miljöer, men det är inte direkt så att man ramlar av stolen. När Emily hamnar i ett magiskt land där allt är möjligt förväntar man sig ändå att bli imponerad av just magin.
Det är svårt att säga exakt vad det är som gör att man accepterar en fantasivärld, men det hantverksmässiga måste ändå vara på den nivån att själva bygget inte syns och stör. För små barn är detta kanske inget större problem, men ibland blir scenerna faktiskt svåra att förstå för att det saknas bilder. När man väljer att klippa bort delar av skeendet eller låter saker äga rum utanför bild, bör det vara konstnärliga val som bidrar till publikens upplevelse. Inte en nödlösning för att täcka upp när effekterna inte har fungerat eller budgeten inte har räckt till.
Filmens budskap är aningen oklart. Symboliken pekar än hit än dit. Men eftersom det rör sig om en saga innehåller filmen en lärdom om livet. Mantrat att man klarar allt med kärlek, glädje och mod repeteras, och Emily måste möta både sina lyckliga och smärtsamma minnen. I slutändan är det mammans sorg som hon ska klara av att läka. Man skulle kunna önska en annan lärdom för Emily, och för de barn som ser filmen. Förslagsvis att deras föräldrars känsloliv inte är deras ansvar.
