Under pandemin har våldet i nära relationer ökat sägs det. Sorgligt. Men hemmet har länge sagts vara den farligaste platsen för kvinnor. Lina Arvidsson beskriver det bra i sin ”Blåmärken”. Hon får läsaren att förstå varför den slagna inte lämnar relationen på stört. Hennes huvudperson Stella får dock hjälp från ett oväntat håll att lösa sitt problem i denna välskrivna historia.
”Oskuld och oleander” låter som något Agatha Christie kunnat skriva. Debutanten Kerstin Bergman har också en gedigen kunskap om deckarhistorien som forskare. Hennes debut är en gedigen och lättsamt skriven historia om hemvändaren Iris Bure som hittar gömda och glömda ledtrådar till ett mysterium i uppväxten. Bladvändare som riskerar nattsömnen.
Ett annorlunda perspektiv har Elisabeth Norebäck valt för sin ”Nadia”. Huvudpersonen Linda Andersson sitter i fängelse för mordet på sin man, ett dåd hon inte har något minne av. ”Härinne är alla oskyldiga” som en medfånge cyniskt säger. Det blir många turer innan sanningen uppdagas i denna gripande och spännande historia.
För den som verkat inom media är förstås journalisten Rebecka Edgren Aldéns bok ”Deadline” extra intressant. Hon skildrar initierat arbetet på en redaktion. Det handlar om ett livsstilsmagasin där en tidigare dokusåpastjärna, numera influencer, får råda och styra under kaotiska former. Det är nästan med vällust som författaren tar livet av henne i den emellanåt riktigt bland allt elände roliga berättelsen.
Denise Rudberg har nått till sin tionde bok i sin serie ”elegant crime”. Den heter ”På flykt från det förflutna” och som vanligt är det den skickliga juristen Marianne Jidhoff som ska lösa det hela. Historien utspelas i två tidsplan, en offentlig dödsskjutning i nutid visar sig ha spår tillbaka till tidigt 90-tal. Det hela knyts samman med fina viner, romantik och märkeskläder. Rudberg kan sin genre.
Om romanen ”Ditt hjärta är mitt” hade varit ett album hade jag recenserat den ungefär så här: bra melodier, fint anslag men det svänger inte riktigt. Någonstans på vägen till refrängen blir det en smula otakt i historien om polisen tillika sångerskan Nina Malm som utreder mord i samband med Vätternrundan. Duon Lana Brunell och Tomas Bodström får bli mer samspelta till nästa försök.
Vi tar oss utrikes med ett bidrag från ett mer oväntat håll i deckarfloden. Finland har inte riktigt levt med i det nordiska flödet av någon anledning. Så det var med spänning jag kastade mig över ”Den trogne läsaren” av Max Seeck. Det är hans fjärde bok och historien är som gjord för någon av stora strömningstjänsterna att göra serie av. Det vimlar av spektakulära inslag som till exempel rituella seriemord med inspiration från 1600-talets häxjakter. Berättelsen bjuder på en färgstark huvudperson i kriminalaren Jessica Niemi som verkar ha något slags personlig koppling till fallen. Men vilken? Perfekt för den som vill ha lite extra fyrverkerier.
Både Jørn Lier Horst och Thomas Enger har framgångsrika karriärer på egen hand. Här har de norska författarna slagit sig ihop och gjort ”Rökridå”. De samsas tydligen bra för det har blivit en spännande historia med mycket samtidskänsla. En stor bombexplosion på nyårsnatten leder till många slutsatser när polisen Alexander Blix och den mer osannolika partnern, bloggaren Emma Ramm, hittar spår som leder på tvärs emot den allmänna uppfattningen.
Irländska författaren Jo Spain skrev en av 2019 års bästa översatta deckare med ”Förlåt oss våra synder”. Här är hon tillbaka med lika bra ”Frukta det du begär” som handlar om ett mord utfört i det irländska parlamentet. Även här har den komplicerade polisen Tom Reynolds huvudrollen i en mycket välskriven berättelse. På vägen får man en god inblick i irländsk politik också, Jo Spain har ju dessutom varit politisk rådgivare åt regeringen där.
Det kommer så mycket bra europeisk spänningslitteratur att man kan glömma bort den amerikanska. Men namn som Harlan Coben och John Grisham fortsätter att pålitligt leverera högst underhållande böcker. I ”Pojken från skogen” bjuder Coben som vanligt på ett ovanligt försvinnande som får sitt spektakulära slut samtidigt som det kastas en del slängar mot det Trumpifierade USA som varit de senaste åren. Grisham tar sig tillbaka till 1946 när han återigen skildrar en människas kamp för upprättelse då en krigsveteran, till synes omotiverat, skjuter en man. Varför? Ja, säg det.